Recension
av Jag ska ta dig dit, Joyce Carol Oates
Ångestladdat in under huden
Flickan som är så lätt att glömma bort och som kallar sig Anellia när ingen vet vad hon heter har kommit från den fattiga familjen i den lilla landsortshålan i upstate New York till universitetet i Syracuse och har bestämt sig för att skapa sig ett nytt, annorlunda och spännande liv, kosta vad det kosta vill; även om det är hennes person och mentala hälsa som står på spel. Hon har under hela sitt liv spelat roller för att passa in, så varför skulle inte det fortsätta att fungera. Det är tidigt 1960-tal och världen utanför universitetet står i brand, även om livet inne på campus fortsätter att gå sin gilla gång.
För att hitta gemenskapen hon aldrig hade hemma i det känslobefriade och lätt föraktfulla hemmet söker hon sig till Kappa Gamma Pi, en förening för kvinnliga lyckade, chica studenter och gör allt hon kan för att passa in. Vad hon inte inser till en början, men snart blir smärtsamt medveten om, är att den enda anledningen till att hon blev invald i föreningen är att hon skall stå till tjänst och skriva de tjusiga, hårt festande studentskornas uppsatser, så att de kan fortsätta med att vara just Kappa Gamma Pi-tjejer och inte trista pluggisar. Men pressen av att leva på stipendier, av att inte vara accepterad och inte passa in, av att försöka tjäna in de pengar som behövs för skolavgifterna, samt att ständig passa på så att hon passar in i rollen som Kappa Gamma Pi börjar tära på hennes mentala hälsa och snart är hon inne vanor är allt annat än hälsosamma.
Hon slutar sova i sitt rum, för rumskamraten föraktar henne och dominerar rummet totalt, istället studerar hon på nätterna i ett av sällskapsrummen tills hon somnar av utmattning. Hon är den första ut ur huset på mornarna och är på biblioteket när de öppnar klockan sju. Hon börjar få stressutslag som de andra medlemmarna skyggar ifrån, hon slutar till deras stora förtret att hjälpa med dem deras uppsatser, vilket ökar deras förakt, hon börjar ljuga för att skydda andra och hon kommer på kollisionskurs med den stränga brittiska husmodern, Mrs. Thayler. Allt rasar samman och när det väl har gjort det så är det upp till henne själv att försöka hitta den person som är hon, om det ens går, under alla lager som hon har skapat för att tillfredställa andra människor och deras behov.
Den här boken kröp verkligen in under skinnet på mig, jag vet nästan inte vad det var som hände och jag tappade all läslust för andra böcker i nästan en vecka efteråt. Jag kunde känna flickans ångest över att inte passa in, att försöka men ständigt bli mött med misstroende och förakt och sedan försöka ännu mer, med än värre resultat. Jag tror att vi alla någon gång har befunnit oss i en situation, kanske inte alls liknande som den här, men ändock en situation, där man känner att man inte alls passar in, hur man än försöker. Jag har definitivt sådana situationer, när jag har gått hem från mötet/lektionen/middagen, då jag har funderat över varför jag inte verkar passa in i sammanhanget, varför jag inte känner mig hemma bland de där människorna och varför mina frågor/kommentarer/repliker inte värderas på samma sätt som de andras. Ofta har jag kommit över den gränsen och ibland lärt mig skita i den, men ibland inte och det är klart att det då svider. Men ändå aldrig på det sättet som i Anellias värld, för hon har inte den mentala styrkan att hålla sig ifrån det där gränslandet där de som är ”inne i kretsen” anser att det är okej att hacka på den som beter sig annorlunda. Inte bara för att personen i fråga är annorlunda, utan för att den inte kan hålla balansen med det som anses vara normalt och som genom att vara den som påkoms med att ljuga, den som säger sig ha smittsamma sjukdomar, den som inte sköter sin personliga hygien eller på annat sätt inte passa in i mallen, blir fritt villebråd som alla kan behandla hur de vill. Det svider i själen att läsa om, hur hon totalt avstår från att försvara sig och ilskan, föraktet och förvåningen det väcker hos de chica, tjusiga Kappa Gamma Pi-flickorna. De som upptäcker att de inte lyckats med att välja in en villig uppsatsskrivare, utan någon som balanserar på en mycket skör tråd och som när som helst kan explodera i ansiktet på dem.
Och när hon väl har knuffats ut och Kappa Gamma Pis gemenskap så känner hon mest lättnad, och jag med henne, för man inser (och hon själv med) att det omöjligt för henne att stanna kvar i den, för mycket vatten har flutit under bron för att hon någonsin skall bli accepterad. Och hon träffar Vernor, en av de få svarta studenterna på universitetet och känner något som man skulle kunna likna med handlös förälskelse. Men Vernor, vass filosofistudent, är inte säker på om han vill ha henne, hon väcker både begär och förakt. Han har sitt egna problematiska förflutna och är inte alls säker på att han vill ha henne med sig när han strävar framåt i livet, men vad gör man med någon som klamrar sig fast för allt vad tygeln håller…?
Den här boken tränger som sagt in under huden, i alla fall kliar det en hel del och jag kan inte låta bli att undra om inte i alla fall en del av det är självupplevt. När jag letar upp JCO på Wikipedia av ren nyfikenhet så upptäcker jag att hon själv kommer från en lite byhåla, att hon själv läste vid universitetet i Syracuse och att hon är (eller har varit?) medlem i en av Amerikas mest anrika kvinnliga studentföreningar och när jag ser bilden på deras klubbnål så inser jag att den perfekt passar in på beskrivningen av den i boken. Sedan slutar likheterna, i alla fall enligt Wikipediasidan. Men jag kan inte låta bli att undra hur mycket det egentligen finns av JCOs riktigt jag i den här boken. Vi har alla varit där, vi har alla haft tillfällen då vi inte passar in, förmodligen även JCO. Skillnaden är att resten av oss inte skriver mästerverk om det.
Mottagen: 3 mars 2012
Anmäl textfel
