Recension
av Dykvinnan, Joyce Carol Oates
Mästerlig berättelse av Oates
Ju mer jag läser av Oates, desto bättre gillar jag författaren. Det tar lång tid att komma igenom varje roman, jag mer eller mindre bokstavsläser och njuter.
Många av Oates böcker är ordrika och tjocka, ofta får man ett skeende som berättas lite olika, dröm och verklighet flyter ihop. I den här romanen kursiveras ofta drömscenerna tillika så det tänkta, men det är ingen regel utan undantag.
En liten flicka förs till den dyiga flodstranden av sin mamma, som rakar flickans huvud med ett slött rakblad. Det gör ont och det blir sår. Hon klipper flickans naglar så korta att det blöder. Flickan är naken under den trasiga papperssärken stämplad med ett fängelsenamn. ”Var stilla nu! Var nu snäll! Du ska göras redo inför Herren.” Först kastas hennes gummidocka ut i gyttjan för att sedan följas av barnet. Det är nästan en biblisk scen trots att mammans sargade och sjuka psyke klart framgår. Kråkorna kraxar olycksbådande. Svårt medtagen räddas flickan av en efterbliven ung man, en pälsjägare, som lyssnar på kråkans envisa kraxande. Han följer kråkan till stranden och hittar den lilla flickan.
Berättelsen om hur Dyflickan räddas, kommer till fosterhem för att sedan adopteras av ett kväkarpar är fascinerande. Hon får nu sitt nya namn: Meredith Ruth Neukirchen, senare väljer hon att i offentliga sammanhang endast använda tilltalet M.R. Hon vet med sig att hon är annorlunda, men hon är intelligent och framåtsträvande och boken beskriver hennes karriär till universitetsrektor på ett välkänt universitet och hur hon jobbar oavbrutet. Större delen av berättelsen beskriver hennes utmattning och slutliga fysiska och psykiska krasch, hela tiden med skärvor från uppväxten insprängda som små egna kapitel. Minnen som med tiden bleknat, hon var ju bara tre år inte fem som alla tror. För när den lilla flickan blev kontaktbar och man försökte komma underfund med vilken av de två syskon, som endast skildes från varandra av två år, hon egentligen var så svarade flickan: Jewelle. Först senare förstår läsaren att hon egentligen är Jedina, men genom att ge den äldre systerns namn försöker hon hålla dem båda levande.
En av studenterna försöker begå självmord, men misslyckas och får leva sitt liv i koma. Innan dess har han efter ett påstått överfall träffat rektorn M.R. och spelat in samtalet för att sedan kunna vrida samtalet till sin egen fördel. M.R. blir tagen av den unga fientliga pojken som hotar med att han ska publicera vad hon sagt på internet. Han skriver också i studenttidningen och M.R. blir särskilt berörd av hans spalt om en ung kvinna som gjort sen abort:
”SÄG INTE ATT VALET ÄR FRITT!
BARNET SOM DÖR HAR JU INTE SAGT SITT!”
Här ligger säkert hennes eget trauma, hon fick inte säga sitt, hon blev kastad i det dyiga vattnet för att drunkna.
M.R. förstår att hon på många sätt varit lyckligt lottad i livet. Hon fick underbara adoptivföräldrar som skyddade henne från hennes förflutna. Ändå är hon rädd för att gå på en bro över floden, trots att hon samtidigt dras till den. Hon känner att hon hör samman med vattnet. Dykvinnan känner sig trots allt inte fulländad och har undvikit att binda sig och bilda familj, i stället har hon valt en äldre, gift älskare, som även matchar henne intellektuellt.
Oates ger oss berättelsen långsamt och drömlikt, ibland detaljerat. Trots sina mörka inslag med Dykvinnans hemska vaken(?)drömmar så är det en berättelse som bär på ett ljus. Oates låter också den amerikanska politiken ingå som en beståndsdel att fundera över: abortfrågan, krigen i Irak och Afghanistan. Som helhet en fantastisk berättelse som stannar kvar länge i mina tankar.
Mottagen: 19 september 2012
Anmäl textfel
