LitteraturMagazinets recension av Det förlorade landskapet, Joyce Carol Oates

Ömsint memoarbok beskriver livet i ett försonande skimmer

Som vanligt trollbinder hon genom att måla med orden så att man ser allt framför sig, och dessutom vågar Oates närma sig mycket svåra saker. Men hon anklagar ingen och målet är inte att göra upp med några oförrätter i det förgångna"

Bok- presentation:	Det förlorade landskapet
Författar- presentation:	Joyce Carol Oates
Inbunden Beställningsvara, 280 kr

Joyce Carol Oates är en av vår tids mest uppskattade författare. Nu har hennes memoarer utkommit på svenska. I "Det förlorade landskapet" får vi möta en författare full av medkänsla och ömhet.

Till minnet av det landskap som nu håller på att försvinna, men som fortsätter att, likt en underjordisk källa, ge mig näring.

Så skriver Joyce Carol Oates i sin bok "Det förlorade landskapet. En författares uppväxt." För den som har läst något av Oates enorma produktion är det spännande att öppna hennes självbiografi. Och ja, här ger hon sin bild av vad som har gjort henne till den författare hon är, vilka händelser som inspirerat hennes romaner och hur hon själv ser på sitt författarskap. Men den som väntar sig heta uppgörelser blir besviken. Det är spännande och jag vill inte alls lägga ifrån mig boken. Som vanligt trollbinder hon genom att måla med orden så att man ser allt framför sig, och dessutom vågar Oates närma sig mycket svåra saker. Men hon anklagar ingen och målet är inte att göra upp med några oförrätter i det förgångna.

Med stor värme skildras farmodern som tar henne med till biblioteket och även ger henne den första skrivmaskinen"

Oates beskriver uppväxten på en liten gård på landsbygden där familjen bor hos morföräldrarna. Där finns "lyckliga hönan" men också farliga platser som barnet Joyce verkar dras till. Den lilla byskolan framstår som en prövning för lärarinnan som ensam ska ta hand om barn i olika åldrar (en situation som gjord för att barnen ska utsätta varandra för grymheter utan att någon ser och ingriper). Med stor värme skildras farmodern som tar henne med till biblioteket och även ger henne den första skrivmaskinen. Men i familjens historia finns också mörka stråk och somligt får Joyce reda på först som vuxen.

Det är intressant att så mycket går att känna igen från Oates romaner, som t.ex. farmoderns bakgrund i "Dödgrävarens dotter". Man förstår också att skildringarna av religiöst hyckleri och inskränktet i bl.a. "Fallen" delvis har sitt ursprung i egna, rätt speciella erfarenheter. Även den mycket oroliga period med starka motsättningar och upplopp hon upplever under åren i Detroit, beskriver hon som en inspirationskälla.

De enda Oates inte lyckas skildra med sympati är nog professorerna som avråder henne från att gå vidare i den akademiska karriären. Själv känner jag mig tacksam över att hon valde författarbanan istället"

Jag blir förvånad över med vilken ömhet Oates skildrar allt, både det ljusa och det mörka. De vuxna är ibland rätt burdusa, i synnerhet morföräldrarna. Föräldrar som inte säger sanningen, den unga, sköra Joyce, men också svikande fäder och mördare, skildras med samma ömhet. I efterordet till sina memoarer skriver Oates att en författares viktigaste egenskap är medkänsla. Hon har nog alltid ägt den egenskapen, men kanske blir det ännu tydligare i skildringen av det egna livet. De enda personer Oates inte lyckas skildra med sympati är nog professorerna som avråder henne från att gå vidare i den akademiska karriären. Själv känner jag mig tacksam över att hon valde författarbanan istället och faktiskt påpekar hon att allt hon varit med om har bidragit till att forma henne som författare.

I det inledande citatet uttrycker Oates minnenas flyktighet. I själva verket, skriver hon på andra ställen, ser hon minnena som ofullständiga konstruktioner; mycket av vårt förflutna minns vi inte alls och de glimtar vi återberättar kanske vi har återskapat kring ett sparat fotografi, eller vad någon annan har berättat för oss. Oates går faktiskt så långt att hon tillstår att hon ibland medvetet har förvrängt en del saker. T.ex. kanske den unga Joyce inte var så blyg och naiv som hon skildrar henne. Därför föredrar hon beteckningen memoarer framför självbiografi. Även en självbiografi är alltså fiktion.

Genom att skriva sina egna memoarer har Oates tagit makten över berättelsen om sitt liv"

Man kan naturligtvis fråga sig vad en biografi om Oates författad av någon annan skulle ta fasta på. Vilken bild av henne skulle vi få? Vilka händelser ur hennes liv skulle berättas? Genom att skriva sina egna memoarer har Oates tagit makten över berättelsen om sitt liv. Hon framstår som en person som har försonats med sin historia och sitt liv. Det finns ingen bitterhet alls, bara en stor tacksamhet. Frågan är om det är befriande eller förskönande. Jag väljer att se Joyce Carol Oates förhållningssätt som förebildligt.

Mottagen: 8 april 2016

Anmäl textfel