LitteraturMagazinets recension
av De fördömda, Joyce Carol Oates
Joyce Carol Oates gör det igen
Av nutida författare måste Joyce Carol Oates beskrivas som en av giganterna. Produktionen är utan motsvarighet och hon hanterar de flesta genrer. Hon har lyckats med det som få författare klarar; att bli populär hos såväl den stora läsekretsen som hos kritikerna. ”De fördömda” fortsätter den gotiska svit som inleddes för drygt 30 år sedan med ”Bellefleur”. Det är en maffig skräckromantisk roman.
I början av 1900-talet är universitetsstaden Princeton ett politiskt centrum där före detta och blivande presidenter verkar. Överklassfamiljerna har lång tradition och sätter tonen för det sociala livet i staden. När de yngre medlemmarna i familjen Slade försvinner en efter en är det som om en förbannelse har drabbat hela samhället. Oförklarliga utbrott av mord och hallucinationer drabbar flera av karaktärerna.
Hoten som de välbärgade familjerna upplever kommer från flera håll i det konservativa USA som förändras i och med moderniseringen. De invanda klassmönstren förändras. Kvinnor och den icke-vita delen av befolkningen kräver sina rättigheter. De protestantiska värderingarna är inte längre självklara för alla. Framför allt är det i karaktärernas handlingar och psykologiska kval som detta skildras. Ett exempel är den blivande presidenten Woodrow Wilson som plågas av både sviktande hälsa och av vilsna känslor inför de nya idéer som sprids.
Berättaren tillhör själv en av familjerna från Princeton och boken är skriven som ett historiskt reportage av denna M.W. van Dyck II. Man skulle kunna tänka sig att den historieskrivningen gör boken tung och torr, men för Oates är det ingen risk. Den akademiska skildringen som känns väl anpassad till miljön kombineras med magisk realism och skräckromantik till en oslagbar mix.
Oates använder symboler och sagovärldar i sin historiska redogörelse utan att skämmas. På gatorna och godsen i Princeton vandrar historiska personer sida vid sida med demoner. Vem som är vad är inte alltid givet. Den första av de fördömda Slade-barnen som försvinner, Annabel, lämnar sitt bröllop och följer Axson Mayte, en mystisk nykomling med mörk dragningskraft.
Den historiska tiden beskrivs med stor säkerhet. Ett exempel på det är den socialistiska författaren Upton Sinclair som spelar en roll i boken. Detta är innan två världskrig och den amerikanska kommunistskräcken. Socialistiska idéer är inte otänkbara, inte ens bland vissa i överklassen. Att kunna bortse från det facit som finns och skriva i ett historiskt sammanhang är inte helt enkelt men Oates lyckas bra.
En av Oates specialiteter är att blåsa liv i historiska personer som fiktiva gestalter, till exempel Marilyn Monroe i ”Blonde”. Samma knep använder hon här med Wilson, Sinclair och även författaren Jack London. Det omfattande persongalleriet är också en vana hos Oates i hennes stora romaner. I ”De fördömda” lyckas hon med att hålla intresset uppe för karaktärerna, vilket är avgörande för den fantastiska upplösningen.
Vilka som egentligen är ”de fördömda” i romanen kan diskuteras. Det blir dock tydligt att förbannelsen som drabbar den vita aristokratin är en konsekvens av det förtryck som man har utövat. På det sättet blir boken också en kommentar till nutidens intolerans och fanatism, inte minst från amerikanska konservativa grupper.
Man kan läsa ”De fördömda” som en del i Oates gotiska svit eller som en fristående bok. Oavsett vilket så får man en maffig spännande roman med litterära och historiska referenser.
Mottagen: 3 november 2013
Anmäl textfel
