LitteraturMagazinets recension
av Åtel, Jörgen Lind
Att kunna hålla smärtan stången
Innan Jörgen Linds nya diktsamling börjar, innan själva gestaltningen av ett sönderfall tar sin början, inleder han med en kort dikt som fungerar som ett slags prolog. Där ges förutsättningarna för de elva avdelningar som följer.
I denna inledande dikt skriver poeten om en man och en kvinna ”som rör sig runt varandra i allt trängre cirklar”. ”I hög hastighet kolliderar de/Faller samman”. Skeendet beskrivs som en naturlag, en oundviklighet.
”Åtel” är det foder som jägare lägger fram för att locka till sig vilt. En åtelkamera är en kamera som registrerar djuren. ”Åtelkamran/skannar av sin egen mardröm” skriver Jörgen Lind och drämmer till med starka känslor i sina nya dikter. Skilsmässa, cancerbesked, skuld och sorg. Ett barn är inblandat i uppbrottet och slitningarna. Kanske är det just därför som subjekten beskrivs som ”cellanhopningar” eller ”ett par skor”: för att kunna hålla smärtan stången. Längst in i dikternas vindlingar finns en rädsla att bli lämnad ensam, en rädsla som är lyhört gestaltad av poeten.
Jörgen Lind låter varannan diktavdelning vara utan radbrytningar. Istället förbinder han raderna med tre punkter till ett textflöde: ”…de där fotografierna…i mina händer…de öppnar sig…”. Varannan diktavdelning har radbrytningar och där har dikterna högtidligt numrerats med romerska siffror. De talar med en lugnare röst, med radbrytningens andhämtning. Där vistas jag helst.
Vardagen skiner i Jörgen Linds poesi, så även i den här diktsamlingen. Här finns ett slags lyriskt skimmer kring ”prefablängorna” från 70-talet eller en ikonisk bild där barnet ”somnat med grävskopan/bredvid sig i sängen”. Diskborstar och furubord noteras omsorgsfullt. Där, i detaljen och i enskildheterna, finns mycket god poesi.
Mottagen: 28 juni 2018
Anmäl textfel
