LitteraturMagazinets recension
av BORGES 1 : 1923-1944, Jorge Luis Borges
Kortprosans mästare på väg mot genombrott
Jorge Luis Borges är en av nittonhundratalets mest inflytelserika författare. Hans skaparkraft har sått otaliga frön som andra författare skördat. Han räknas som portalgestalt för den magiska realismen, med efterföljare som Marquez, Allende och Coelho.
Men många av hans tankefigurer har inspirerat över genregränserna, till exempel Hofstadters ”Gödel, Escher, Bach” och Gaimans ”The Sandman”. Jag manar till långsam och eftertänksam läsning av Borges verk. Du mår väl av att låta bilderna han väcker skölja över dig när du tar tid att reflektera mellan de meningsspäckade tankarna.
Jag uppskattar valet av en kronologisk samling – den låter mig uppleva hur Borges författarskap utvecklar sig över tid, och hur teman, bilder och idéer återkommer som referenser mellan verken. Borges tidiga författarskap dröjer vid Buenos Aires och det argentinska. Det är teman som aldrig helt ska lämna honom, men som utvecklas till att säga något allmänmänskligt senare i volymen. Texterna spänner över poesi, försök till biografi, filosofi, mystik, historia, kritik och essäer, för att utmynna i Borges signaturverk: ”Fiktioner”, en rad novellartade fantasier som minner om sakprosa.
Ett vanligt grepp hos novellister är att döpa samlingarna efter en av de ingående novellerna, som om samlingen kunde representeras av en av dess beståndsdelar. Så gör även Borges, i till exempel ”Trädgården med gångar som förgrenar sig” (där uppsåtet väl får anses lyckat). När Tranans förlag ger ut den första stora samlingsvolymen på svenska väljer de titeln ”Borges”. I dag bildar namnet stam för adjektivet borgesisk, om berättelser som visar drag av Borges teman, stil och symboler. Så titeln uttrycker i ett ord vad de samlade verken bokstavligen definierar, det borgesiska. Välfunnet!
Volymnumret, den första av totalt tre planerade, och årsintervallet, 1923–1944, innebär en tidig Borges – en poet, essäist och tänkare på väg mot genombrott. Hans sprudlande äventyrlighet med förkärlek för deckare, en poet för den argentinska periferin och en påhittig idéspruta träder fram! Borges är en författare som skrapar på ytan av sin egen väldiga bildning i sin märkvärdiga skildring av världen. Han droppar namn, historiska referenser, myter och platser med en lätthet och självklarhet som väcker min nyfikenhet och fascination samtidigt som han förankrar berättelserna djupt i det verklighetstrogna, oavsett om det rör Argentina, magiska riter eller filosofiska tankebyggen.
Gator och solnedgångar liknas vid sår, knivsnitt och svärdsstötar. Blodiga dåd fascinerar Borges. Det argentinska landskapet, men särskilt huvudstaden blir både miljö och symbol för livet eller världen. ”För mig är staden evig, liksom luft och vatten” skaldar Borges i ”Myten om Buenos Aires grundläggande”. Men myten blir också hans eget ursprung; staden uppstår med honom. Taköppningen ovan en innergård, en patio, kan stå för porten till en värld bortom vår. Gatorna är minnen, en väv som begränsar och definierar verkligheten.
I den kritiska essän ”Den argentinska författaren och traditionen” belyser Borges sina egna tidiga försök att skriva argentinskt och blickar framåt mot senare verk. ”…vi bör tänka att universum är vår egendom. Vi skall ge oss i kast med alla ämnen”. Närmast profetiskt nämner han hur Swift och Kipling velat det ena och uppnått det andra: ”… författaren själv brukar vara blind för den verkliga kärnan i sitt eget verk”. Eller i ”Vägen till Almotásim” där han ondgör sig över den fiktive författarens fall för den grövsta av konstnärliga frestelser: den att framstå som ett geni.
Borges essäer föregriper många teman han senare ska utveckla i de stilbildande fiktionerna: en fascination för det orientaliska, betydelsen av ord, rekursiva berättelser och de filosofiska implikationerna hos tigrars olika färg, för att nämna några. Så, i förordet till ”Morels uppfinning” av Adolfo Bioy Casares konstaterar Borges att verk präglade av en förnuftskontrollerad fantasi (som ämnet för förordet utgör) är ytterst ovanliga på spanska. Omedelbart därefter kastas jag äntligen in i ”Fiktioner”, och den magiska realismen får sitt avstamp.
Bland fiktionerna återfinns mästerverk i kort form, extremt tankestrama fantasier med oerhört intellektuell och symbolisk spännvidd. Här råder en ständigt närvarande filosofisk underton som uttrycker något av Borges syn på verkligheten. Varje fiktion väcker egna tankar och tillsammans bildar de en väv av överväldigande möjligheter. ”Biblioteket i Babel” föregriper webben, wikipedia och modern kryptering, medan ”Pierre Menard, författare till Quixote” behandlar idén om sammanhangets påverkan av en texts egentliga betydelse och ”Trädgården med gångar som förgrenar sig” hävdar i stället ett enda ords ovedersägliga betydelse för rätt mottagare i rätt kontext. Ett myllrande nätverk av kopplingar framträder överallt, likt de labyrinter och spegelsalar Borges var så förtjust i.
I ”Konststycken” vidareutvecklar Borges sin nyuppfunna genre från första halvan av ”Fiktioner”, det dokumentärnära fantastiska berättandet. Med de sista berättelserna fullbordar han sina ambitioner från tidigare försök att fånga Buenos Aires själ, att skildra döden genom nostalgi och knivdåd och att väcka nya tankar hos oss om verklighetens beskaffenhet. Så bryter Tranans redaktörer sitt urval med novellen ”Södern”, den som Borges anser vara sin bästa dittills. Här återkommer så många av hans motiv och stilgrepp sida upp och sida ned att den formar en ytterst värdig avslutning på den digra samlingen.
Mottagen: 20 november 2018
Anmäl textfel
