Recension
av Alefen, Jorge Luis Borges
Fängslande berättelsevävar
Den argentinske författaren Jorge Luis Borges (1899-1986) skrev inte mycket, men det han skrev har fått en klassiker-kult-status. Jag har aldrig förut stiftat bekantskap med Borges, men när Bonnier Klassiker gav ut Alefen (El Aleph) som innehåller både gamla och nya översättningar, blev jag lockad och lät de korta, lättlästa, förtrolla(n)de novellerna fylla mina timmar på tåg och bussar. Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig, men det här är vad jag fann:
Berättelser. Berättelser i ordets renaste bemärkelse. Berättarglädje. Fantasi som spränger realitetens gränser genom peudoessäer som låtas vara självbiografiska eller logiska. Läsaren blir snart bekant med vilda skrönor om mord och passion, men främst med lärda akademiska texterna fulla av fotnoter av referenser, som i slutänden ändå blir en slags fantasy genom sitt innehåll: odödlighet, övernaturlighet, människor som dör två gånger, verklighet som är allt annat än verklig och hemtam.
Jag blev alltså ganska betagen och bergtagen av Borges. Jag vill definitivt fortsätta utforska detta författarskap och jag kan konstatera att Borges berättelser är underhållande och verkligen ger lön för mödan. Det bästa betyget på en bok är egentligen om tiden jag ägnade åt den var välinvesterad eller inte och i det här fallet blev mina timmar rikligt belönade och fyllda med fängslande berättelsevävar. Det här är bra. Det här är mer än bra. Alefen är en inspirerande klassiker för alla som vill vidga världens gränser för en stund.
Mottagen: 4 februari 2012
Anmäl textfel
