Vad händer när människan försöker förstå sig själv genom det monstruösa? Hur framstår den mänskliga naturen om den studeras via det omänskliga och onaturliga? Kan människan tänka eller erfara det icke-mänskliga utan att själv förvandlas till ett monster?

I Monstret & människan avhandlar Jonnie Eriksson dessa frågor genom att skildra hur man inom modern fransk filosofi förhållit sig till läran om missbildningar, teratologi.

Vanskapta kroppar har i sekler figurerat i den humanistiska filosofins strävan att avgränsa det mänskliga från det omänskliga, eftersom de utmanar skiljelinjen. I humanismens uppvärdering av människan har det omänskliga trängts undan i en utrotningshistoria av monster i etableringen av det normala, för att bestämma vad som är mänskligt, naturligt och värdigt liv. Men detta ställer humanismen inför dess kanske mest akuta problem: risken att finna det omänskliga i människan. För är en monstruös människa verkligen en människa?

Genom att här i stället studera ett tänkande av likheter och skillnader i naturen ges en bild av andra historiska traditioner. Dessa utgår från monstrets problematik för att förstå hur människan kan tänkas annorlunda: som del i ett system av relationer med det icke-mänskliga. På så vis kan monstret få en status som begrepp inom filosofin och det omänskliga kan förstås positivt.

Studien spänner över perioden från renässansen till postmoderniteten men fokuserar två gestalter som representerar humanismens två ändar: Ambroise Paré (150990), känd som den moderna kirurgins fader, och Gilles Deleuze (192595), en av vår samtids mest betydande filosofer.