LitteraturMagazinets recension
av Renhet, Jonathan Franzen
Rent mjöl i påsen när Franzen slappnar av
Jonathan Franzens nya bok "Renhet" är mera lekfull än hans tidigare utgivning. Romanen verkar vara skriven med glimten i ögat, tycker LitteraturMagazinets Mikael Rapp.
Redan på de första sidorna av "Renhet" etableras Purity "Pip" Tyler som en typisk Jonathan Franzen-karaktär; hon lider av samvetskval för sin mor som lever isolerat i självvald exil i en bergsstuga i Kalifornien. Pip jobbar som telefonförsäljare (även om hon är noga med att påpeka det motsatta i kundsamtal), hon har skyhöga studieskulder och bor i ett ockuperat hus samman med Stephen, en gift man Pip är förälskad i, makan Marie, deras vuxna adoptivson Ramon och den vackra Annagret.
Pip vet inte vem hennes far är. När Annagret erbjuder henne praktik hos The Sunshine Project, lett av den enigmatiske Julian Assange-rivalen, Andreas Wolff, med löfte om hjälp att hitta Pips far, börjar en läsupplevelse som färdas genom tid och rum: från Östberlin under DDR, Oakland och Denver i USA och till Bolivia. Nu och då. Romanens olika sektioner rör sig genom ett polyfoniskt galleri av karaktärer. Purity är onekligen huvudrollen i "Renhet" men hon är långt ifrån ensam.
Likt Jonathan Franzens tidigare romaner, den kvävande deprimerande "Tillrättalägganden" och den, enligt mig fantastiska, "Frihet" handlar "Renhet" mycket om familjerelationer. Hur vår familj formar oss och bagaget som vi bär med oss från uppväxten.
"Renhet" är däremot mera lekfull än författarens tidigare utgivning. Den är lättare och mer händelsefylld. Om Franzens tidigare romaner var intimt förankrade i de spända familjerelationerna i familjen Lambert ("Tillrättalägganden") och Berglundarna ("Frihet") så är Pips familj spridd över stora avstånd. Redan separerade från varandra. Romanens olika delar börjar långsamt, snabbar upp sida efter sida och lämnar läsaren med en cliffhanger innan nästa del börjar. I slutet knyts allt ihop. Om det nån gång blir tråkigt så varar det inte länge och längtan att komma vidare finns där hela tiden.
Även om "Renhet" är lättare än Franzens tidigare romaner så ger han sig på desto fler teman och idéer. Livet under ett totalitärt system som DDR och hur det samhället, trots skillnader, är mer likt vårt eget samhälle än vad vi tror. Präglat som vår nutid är av internet, sociala medier, NSA:s avlyssningsprogram och visselblåsare som Edward Snowden, Chelsea Manning och Julian Assange.
Franzen tillåter sig själv att vara paranoid men kanske inte mer paranoid än han har rätt att vara. Just Julian Assange hänger över det centrala temat i "Renhet", det ägnas mycket tid åt idealismen i Wikileaks som smutsades ner av åtalet mot Assange för sexuellt ofredande och våldtäkt. "Renhet" handlar om karaktärer, grumliga av sitt förflutna. Alla försöker på sätt och vis att bli rena, sona för sina misstag. Utan att avslöja för mycket så bör det sägas att Purity kallas Pip som en referens till Charles Dickens-romanen "Lysande utsikter".
Franzen har länge lidit av en komplicerad offentlig persona. Ofta uppfattad som kontroversiell, självtillräcklig och nedlåtande mot sin samtid; speciellt sociala medier och internet. Han kan vara en svår man att tycka om. Därför är det glädjande att han verkar ha skrivit "Renhet" med glimten i ögat. Även om han hänger sig åt sina favoritämnen, ger uttryck för sina rädslor, det han gillar (hundar) och ogillar (Twitter) så tillåter han sig i alla fall att driva lite med sig själv. Han citerar vid ett tillfälle en påhittad negativ recension av den högst verkliga litteraturkritikern Michiko Kakutani som tidigare gett Franzen dåliga recensioner. Det är roligt och det gör det lättare att tycka om författaren. Det är välkommet. För han skriver fruktansvärt bra och i "Renhet" så får vi följa hans mest sympatiska karaktärer hittills.
Mottagen: 3 november 2015
Flera efterlängtade pocketsläpp i februari-mars
Tre rosade romaner – nu i pocket
Läs mer ...
Anmäl textfel
