LitteraturMagazinets recension
av Pappa-Mamma-Barn, Jonas Rasmussen
Modig poesi om en pappas förbjudna känslor
Vad får en pappa känna och tänka? Var går gränserna mellan mänskligt och omänskligt, mellan tillåtet och förbjudet, mellan kärlek och desperation? Går det att älska sitt barn utan förbehåll? Och vad ska den pappa ta sig till som känner hur det där förbehållet, det faktum att han inte räcker till, bildar en klump i bröstkorgen?
Jonas Rasmussen har tidigare skrivit under pseudonym. Hans nya diktsamling "Pappa-Mamma-Barn" berättar om familjelivet ur en pappas ögon. En nojig pappa som inte kan komma till ro i sin roll. Som vågar erkänna allt det allför mänskliga som vi verkligen inte får tänka och känna. Uppgivenheten, desperationen, oförmågan att älska ovillkorligt.
På så sätt är detta en extremt värdefull diktsamling, genom sin förankring i verkligt liv och sitt mod i att lyfta upp det tabubelagda. Dessutom är det väl genomfört med en klar känsla för uttryck. Texten utgår från leken "Jag har aldrig", men det är uppenbart att just det som berättaren påstår att han aldrig har gjort är de saker ha dagligen brottas med att försöka förstå att han gör.
Dessutom finns här en mängd fotnoter i den löpande texten och de leder till andra dikter med en mer traditionellt poetisk röst. Dessa noter blir en fördjupning och ett komplement till den mer prosaiska rösten, just genom att slå an en annan ton.
Allt som allt är detta en väl genomförd diktsamling om ett angeläget ämne. Jag ser fram emot fler böcker från Rasmussen - men om han fortsätter i samma stil, med att avtäcka vårt minst polerade inre och presentera det så snyggt, är en återkomst närmast hotfull.
Mottagen: 8 juni 2013
Anmäl textfel
