Recension
av Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardell
Gripande – men gestaltningen lämnar mer att önska
Jonas Gardells romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, där delarna heter Kärleken, Sjukdomen och Döden, är ett mycket viktigt bidrag till dagens romanflora. Det gläder mig att de här böckerna kommer – och att de även ska nå ut i form av en tv-serie. Det behövs att någon pratar om hiv, inte bara på ett torrt sätt utan i romanform, med liv och känsla.
I ”Torka aldrig tårar utan hanskar 1. - Kärleken” möter vi Benjamin, Jehovas vittne som innerst inne vet att han vill leva ut sin kärlek till män, och Rasmus, en ensam kille från Koppom som flyttar till Stockholm, fast besluten om att hitta det han längtat efter hela sin tonårstid: samkönat sex. I slutet av bok ett möts dessa två och vi har hela tiden vetat att de ska bli ett par. På vägen har vi också lärt känna deras familjer och ett HBT-community där framför allt fjollan Paul är en stark karaktär.
Gardell skriver utan omsvep om sexualitet, sjukdom och fördomar. Det är medryckande, jag bryr mig om de människor som skildras, jag vill läsa vidare och få veta hur det går, även om jag vet att det inte kan sluta särskilt lyckligt. Inte mitt i ett 80-tal där aids redan har börjat smyga sig in i handlingen. Jag tycker att det är viktigt att de här böckerna når läsare, både de som ”var med” när det begav sig och så min generation, som alltför ofta har en ganska blasé attityd till alltihop.
Med det sagt, så kan jag bara beklaga att boken är skriven på ett övertydligt sätt. Jag förstår hela tiden vad som händer för att sedan genast få det förklarat för mig. Hur mycket jag än förstår skriver författaren mig ändå på näsan. Upprepningarna är inte klädsamma, de långa faktaspäckade partierna stör rytmen och när sedan en hel del saker som skrivits i faktapartierna dyker upp i den skönlitterära berättelsen som för att bekräfta det som redan sagts får jag känslan av att det här är en berättelse som inte vågar lita på att den kan vara en berättelse, utan som bara använder fiktiva karaktärer för att föra fram fakta.
Nej, riktigt så illa är det inte. Det är på många sätt en intressant handling med levande romanpersoner. Tyvärr är gestaltningen bristfällig hela vägen. Från första kapitlet till det sista är det som om den klyschiga frasen ”show – don’t tell” aldrig har funnits. Det förstör inte budskapet, det förstör inte helt och hållet själva berättelsen, men det drar väsentligt ner på hela läsupplevelsen. Benjamin, Rasmus och alla andra hade förtjänat en bättre inramning än så.
Mottagen: 1 augusti 2012
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Läs mer ...
Anmäl textfel
