LitteraturMagazinets recension av Torka aldrig tårar utan handskar - del 2, Jonas Gardell
Berättelsen tar fart – och fattar eld
Jag var ganska negativ till första delen av "Torka aldrig tårar utan handskar". Berättelsen var stark, men stilen den uttrycktes i kändes alltför övertydlig och symbolmättad. De många faktakapitlen ledde till en viss obalans i berättandet. Allt sammantaget hade jag plågsamt svårt att älska boken.
När tv-serien kom kan jag dock säga att jag både älskade och grät mig igenom den.
Nu kan vi fortsätta läsa om Benjamin och Rasmus, Paul, Bengt, Lars-Åke, Seppo, Reine. Benjamin och Rasmus har blivit ett par, men det är ingen enkel relation. Benjamin har svårt att lämna sin familj, som tillhör Jehovas Vittnen, men vill älska någon som älskar honom. Rasmus vill inte vara en ingen i sin älskades liv och hämnas genom att ge sig åt andra. Och mitt i allt detta börjar fler och fler av deras vänner att bli sjuka - och dö.
I denna bok är antalet faktaavsnitt färre. Berättandet kommer igång ordenligt jämfört med första delen, som var en lång upptrappning. Här bryr jag mig inte ett dyft om övertydligt berättande. Här ger jag mig hän, sveps med, på ett sätt som tidigare inte var fallet. Trots att det är hemskt och sorgligt kan jag inte låta bli att läsa vidare och jag ser definitivt fram emot tredje delen.
Finns det då någon mening med att läsa denna andra bok om man redan har sett tv-serien? Svar: JA! Här fördjupas karaktärerna något enormt jämfört med den ganska så grunda tv-skildringen. När jag såg filmatiseringen misstänkte jag att berättelsen passade bättre som manus för skådespelare än som skriven text, men även om Gardell inte alltid är vår stilistiskt mest välvässade skribent så visar han med råge att han kan ta tillvara på bägge formaten.
Alla har läst eller hört om aids-hysterin. Hur man trodde att allting smittade. Här får jag se alltihop inifrån de mest drabbades värld. Här är det främst vännernas lidande och bortgång som hela tiden hotar att bli ens eget. Omvärlden tränger sig igenom som blickar och kommentarer, som löpsedlar, föräldrars svek. I centrum står hela tiden detta fasansfulla att kärlek kan smitta – och det kommer inte att bli mera skonsamt i trilogins tredjedel. Undertitlarna talar sitt tydliga språk: Kärleken. Sjukdomen. Döden. Och visst är det en tematisk uppdelning som stämmer, men samtidigt: kärleken, sjukdomen och döden finns närvarande i vartenda ord.
Efter dessa lovord kan jag tillfoga att jag förlåter Gardell för hans stilmässiga urspårningar. Som frasen "Sommaren börjar läcka som ett såll. Det märks på grönskan runt omkring dem som mörknar och blir djupare, som om den byter kön från kvinna till man." Nog för att naturmetaforer kan må bra av en livlig fantasi, men ärligt talat, hur transsexuell är sommaren och hur fräscht är det att mörknande och djupnande måste kräva ett könsbyte? Eller när en lång uppräkning av oförätter från journalisthåll avslutas med frasen "Kyss fittan!". Ärligt talat, finns det inga andra kraftuttryck?
Detta är dock mycket obetydliga anmärkningar av en i övrigt mycket positiv recensent som är både gripen och tredjedelslängtande.
Mottagen: 20 januari 2013
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Anmäl textfel