LitteraturMagazinets recension
av Torka aldrig tårar utan handskar: 3. Döden, Jonas Gardell
Det känns futtigt att säga att böckerna är viktiga
Brutal, rå och ändå så öm och kärleksfull på samma gång. Det är Jonas Gardells text i den tredje delen av trilogin ”Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden”.
Jag hör Gardells röst för mitt inre öra, speciellt i de avsnitt där han berättar med korta meningar. En enda mening får en egen rad. Där han riktigt hamrar in budskapet. För vem är vi människor som tror att vi ska ha rätt att bestämma om vad som får finnas och vad som ska bort. Liknelsen med den vita älgen, som anses vara ett naturens misstag och bör skjutas för att inte generna ska föras vidare, är klockren.
Det här är en sorglig och bitvis tung berättelse och ändå svävar ett ljus över den. Ett ljus som inte vill och vägrar slockna! Jonas Gardell är skicklig, både som berättare och skribent. Hans text är något utöver det vanliga. Den är lättläst, gripande och målar upp det ena scenariot efter det andra. Jag går på begravningar. Jag hör musiken. Jag hör talen. Jag finns i rummet där Benjamin sörjer sin älskade Rasmus. Jag vill ge Rasmus föräldrar en avhyvling när de förbjuder Benjamin att komma på begravningen och att besöka graven. De för sin son hem till Koppom. Ingen ska få veta.
Tiden växlar genom hela serien. Ibland berättar Gardell brottstycken ur Benjamin och Rasmus första tid, omväxlande med tiden när sjukdomen bryter ner Rasmus psyke och kropp. Han berättar om alla rädslor som finns både bland de homosexuella, och framför allt i vården, när ingen vet hur smittan sprids. Och de rykten som florerar om hur sjukdomen kan hejdas. För vem skulle inte försöka hitta bot i framkallningsvätska om det fanns den minsta lilla, lilla chans att bli frisk.
Ingen vill dö. Vi vill inte tänka på döden. Ändå är döden verklig och oundviklig för oss alla. Jag förstår att många smittade väljer att ta sitt liv när ingen bot finns. Hellre det än tyna bort i obeskrivliga plågor. Andra väljer att låta tiden ha sin gång. I romanen väljer Paul att möta döden modigt och med högburet huvud – ett sista julfirande med de vänner som finns kvar, Benjamin och Seppo. Han orkar inte riktigt, men han vill så mycket. Efteråt åker han taxi till sjukhuset och den här gången blir det inga fler permissioner. I grandios ordning har Paul regisserat sin egen begravning till en strålande fest, där han ligger i öppen kista på Orionteaterns scen.
Ibland bryts texten med faktaavsnitt. Då blir berättartonen saklig. Jag störs inte av faktaavsnitten, jag tycker de hör hemma i romanen. De ger berättelsen tyngd och det går inte att värja sig. Under den här tiden var jag mitt i livet, jobb och familj. Visst läste jag tidningarna, men det rörde ju inte mig. Jag kände ingen. Tror jag i alla fall, jag vet ju inte. Det bästa som kunde ha hänt var när kändisar började ”komma ut”, Rock Hudson, Sighsten Herrgård och Ebbe Carlsson. Och som alltid skämtade människor om det man räds, likbilen fick då heta ”herrgårdsvagn”. Ett program som vi alla tittade på var ”Jacobs stege” och jag älskade slutvinjetten, champagnen och Jacobs slutreplik: ”Skål, ta mig fan”. När han och även Freddie Mercury avled i aids, då visste de flesta av oss vad det handlade om.
Det känns så futtigt att säga att en bok är viktig, men den här trilogin har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag tror att det är så här en klassiker skapas. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att den kommer ut i nya utgåvor, år efter år, och läses av generation efter generation. Och jag hoppas att den aldrig faller i glömska.
Jonas Gardell, din text har ett skimmer över sig som inte ens ordet ”knulla” kan få att slockna!
Mottagen: 14 augusti 2013
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Läs mer ...
Anmäl textfel
