LitteraturMagazinets recension
av Mandomsprovet, Jonas Cramby
Lättviktigt och fegt om "den moderne mannen"
Jonas Cramby är tydligen utsedd till årets krönikör 2009. Gott så, men romaner kan han inte skriva.
Det är så mycket som gör mig skeptisk inför läsningen av Jonas Crambys bok "Mandomsprovet". Så mycket att det räcker till en skeptisk lista.
1.Författarens val av bild på sig själv (med gevär på axeln)
2.Författarens arbete (krönikör på Café)
3.Författarens tidigare verk (Texmex från grunden, en bok för tacoälskare)
4.Samt hela innehållet (man som inte vill inse att han är vuxen utan börjar syssla med extremsport).
Tyvärr blir jag inte överraskad. Det här är exakt lika ointressant som jag befarat.
Jonas är en vit medelålders man i fjollträsk. Han jobbar med media. Han är snart 40 men vill inte låtsas om det. Mitt i allt detta ska han dessutom bli pappa för första gången. I panik kämpar han emot på alla sätt han kan komma på, typ maratonlöpning och MMA-träning. "Mandomsprovet" beskrivs av förlaget som ”en humoristisk, inspirerande -och kraftigt försenad - uppväxtsberättelse”.
För mig blir den här boken är bara ännu ett utslag av vad jag väljer att kalla ”och sanningen ska göra dig fri-sjukan”. En hel del människor verkar ha fått för sig att eftersom sanning är en dygd fungerar den som en slags automatisk neutraliserare för vilken skit som helst som man valt att rulla sig i.
Jag är ju bara ärlig, myser de förnumstigt, efter att ha levererat ännu en vidrighet. Ingen idé att hymla, mumlar de, efter att ha sagt nåt om hur kvinnor/män/invandrare/svenskar är.
Jonas skriver om hur tanken på hur PINSAMT det skulle vara att bli uppäten av en isbjörn under expeditionen till Svalbard är mycket värre än tanken på att dotterns skulle kunna bli faderlös. Men han står ju för det gubevars! Han är ännu en av de där sköna snubbarna som självmant skriver om hur patetiska de är när de mansgrisar, förlåt mansKrisar!
Jonas skriver om hur han hellre ljuger för sin gravida flickvän än är ärlig kring sin ängslan och oro. Flickvännens långt framskridna havandeskap har för övrigt nästan gått mig helt förbi eftersom allt fokus i texten läggs på att reda ut Jonas känslor inför sin hunds cancerbesked.
Jag blir så himla trött på den raljerande tonen. Det blir liksom lättviktigt och fegt. Jonas tecknar ett porträtt av sig själv som varandes en man som är intelligent nog att se de sociala mönstren och strukturerna, som visserligen ser att han är patetisk, men som väljer att skita i det. Att den naturliga följden av att se sina egna fel och brister borde vara att göra något åt dem verkar inte finnas på Jonas ”den moderne mannen” Crambys karta. Det är ju synd. Mest synd är det om de som måste leva med de personer som gör dessa livsprioriteringar.
"Mandomsprovet" är en enda lång självmedveten textmassa kryddad med ett oändligt antal hipsterliknelser som får mig att skämmas en smula över att bo i stan. Det är en typ av litteratur som inte ger mig som läsare något av vikt att förhålla mig till vilket gör det hela ointressant på det allmänmänskliga planet. Att filosofera över sig själv och den moderna mannens vedermödor i en krönika på sin caféblogg, visst, men att låta sagda krönika välla ut över 235 sidor, nej tack.
Mottagen: 27 november 2012
Anmäl textfel
