Recension
av Jag vill ha min hatt, Jon Klassen
Enkel barnbok blir en favorit
2011 korades denna bok till New York Times bästa bilderbok. Denna utmärkelse, tillsammans med den något udda titeln och konstiga beskrivningen gjorde mig mycket nyfiken. Baksides texten berättar:
”Björnens hatt är borta.
Tänk om han aldrig hittar den igen.
VÄNTA!
Han har ju sett sin hatt… ”
Sammanfattande, lite knasigt och något intetsägande, men det räckte för att väcka min nyfikenhet. Förhoppningarna byggdes upp, och efter att ha läst boken funderar jag på varför denna bok förtjänat ett så fint pris. Texten upprepas nästan identiskt på flertalet av de få sidorna, ”kopiera, klistra in” verkar var något illustratören gillar när det gäller björnen, och bilderna är över huvudtaget sparsamt gjorda.
Kanske är det det enkla som lockar barn. Att lista ut vart hatten tagit vägen är inte alls svårt. Jag tänker på Anna-Clara Tidholms ”Knacka på”, som fortfarande är en stosäljare, 20 år efter första utgivning. Vad säger egentigen den boken? Jag väljer att ta till det överanvända ordspråket: ”En bild säger mer än tusen ord”.
Vid högläsning för ett gäng med fyra- och femåringar utbrister en av dem ”Den här boken är jätterolig”, bara några sidor in i boken. Då har björnen hunnit säga ungefär tio olika ord och inte kommit fram till alls mycket gällande sin borttappade hatt. När björnens standardreplik ”Då så. Tack ändå.” läses upp för tredje gången skrattar barnen högt, och jag inser att upprepning verkar vara en källa till en lyckad barnbok.
Trots att boken är väldigt enkel går den alltså hem. När jag läste boken själv bjöd den till skratt, och bland barn blir den troligtvis snabbt en favorit. Den enda frågan jag ställer mig är: Vart tar egentligen kaninen vägen…?
Första meningen: Min hatt är borta
Gillar: Det enkla, men ändå tydliga
Gillar inte: Jag läser nog hellre lite mer detaljerade böcker.
Mottagen: 8 september 2012
Anmäl textfel
