LitteraturMagazinets recension av Alla dessa döda ögon, Jolin Slotte
Suggestiv poesi på två språk
"Alla dessa döda ögon" är en tvåspråkig poesikonstbok som handlar om hot och rädsla. Författaren Jolin Slotte och bildkonstnären Pauliina Pesonen har samarbetat förut, men det är deras första gemensamma bok.
Jolin Slottes karga poesi återges här på både svenska och finska - samma strofer på varsin sida, på varsitt språk på varje uppslag med Pauliina Pesonens mörka och suggestiva bilder som bakgrund. Gemener och versaler samlas på olika sidor mot Pesonens mörka byggnader, skuggor, trappor, ansikten och händer som bakgrund. Är det en gångbro eller symmetriskt uppställda gravstenar som avtecknar sig mot björkarna? Är byggnaden en fyr eller en gammal lagerlokal?
Nu är det sällan jag läser den här typen av litteratur men både text och bild väcker obehag på ett sätt jag tycker om. Faktum är att jag gillar "Alla dessa döda ögon" på samma sätt som jag kan gilla en tavla eller en låt – utan att riktigt kunna sätta fingret på vad jag tilltalas av. Det bläddervänliga formatet bidrar nog. Boken är kort på längden, lång på bredden, luftig inuti och har rödfärgade sidkanter.
Jag kan egentligen bara spekulera i vad dikten handlar om och jag är inte heller säker på vad alla bilder föreställer. Både text- och bildmässigt föredrar jag också Slottes förra bok "Alla bubblor brister", men att läsa "Alla dessa döda ögon" är nästan som att se en gammal experimentell musikvideo. Det finns en rytm i texten, och nästan en refräng, som gör att den nog skulle passa lika bra som estradpoesi som hemma i läsfåtöljen.
hon säger att hon vill dö nu
hon säger att hon hellre vill dö nu
än att inte dö
nu
Mottagen: 11 september 2018
Anmäl textfel