LitteraturMagazinets recension
av Förr eller senare exploderar jag, John Green
Brutalt ärligt om livet och döden
”Förr eller senare exploderar jag” är den svenska översättningen av den hyllade ”The fault in our stars” av John Green. Den blev utnämnd till 2012 års bästa bok av Time Magazine och av oräkneliga bokbloggar.
När jag läser funderar jag alltså extra mycket över varför den här boken sticker ut. Vad gör den så speciell?
För mig handlar det om två saker. Dels är den brutalt ärlig, och dels berör mig som få böcker någonsin gjort.
Hazel har en obotlig cancerdiagnos sedan tre år tillbaka. Hon är sjutton år och medveten om att hon när som helst kan dö. Hazels mamma oroar sig över att Hazel är deprimerad och isolerar sig hemma framför Americas Next Top Model, och anmäler henne därför till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Där träffar Hazel Augustus Waters som blivit friskförklarad från sin cancer. Från det att Augustus och Hazel mött varandras blickar kan hon inte sluta tänka på honom, och det slutar inte där. Det är bara början.
Bokens absoluta styrka är karaktärerna, och framför allt Hazel och Augustus. Hur de samspelar med varandra, och hur de kompletterar varandra. Augustus som är målinriktad och har massor av humor, charm och styrka. Hazel som bestämt sig för att acceptera cancern som sin verklighet. Som inte ser någon poäng med att trösta sig hos gud eller hålla fast vid hoppet om att bli frisk. Men så möts de, och så finns plötsligt en ny verklighet där mer kan få förlorat. Hazel och Augustus har helt olika tankar om vad meningen med livet är, vad som är viktigt att ha uppfyllt innan man dör, och de lär varandra. Något annat jag fastnar för är Hazel och Augustus kärlek till litteraturen, hur de finner tröst och bekräftelse i den, och hur viktig den blir i deras liv.
Hazel och Augustus lär inte bara varandra, utan även sin familj och mig som läsare. Jag känner mig nästan som en i familjen när jag läser boken. Jag delar sorgen och frustrationen med Hazels föräldrar, och jag blir paff av hennes brutala ärlighet. Ärligheten blir som en käftsmäll, för det finns ingenting jag kan sätta emot. Ändå önskar så innerligt att hon har fel. Att allt ordnar sig i slutändan. Boken är inte förskönad, den är inte idyllisk och den är inte heller tryggad av religion eller något annat. Döden är hemsk, för du blir berövad livet och allt det har att erbjuda. ”Men egentligen är depression inte en biverkning av cancern. Det är en biverkning av döendet”, säger Hazel. Hon är ingen martyr. Hon är inte ens cynisk. Det är bara så det är.
Även om boken är väldigt ärlig och trovärdig, så är den oerhört tung. På ett sätt är den absolut hoppfull och rolig, och trots att döden finns som ett täcke över hela boken får vi också uppleva kärlek när den är som bäst, men mestadels upplever jag boken som tung. Det gör den inte sämre, men det kräver en nedvarvningsprocess. En stund efteråt där jag får övertyga mig själv att allt kommer bli okej, även om världen är jävlig och orättvis. Det händer väldigt sällan att en bok berör mig så starkt på just det sättet, men när jag läser ”Förr eller senare exploderar jag” ligger gråten i halsen från mitten till slutet av boken. Efteråt, när jag slår igen den och har läst sista ordet, då hulkar jag som ett litet barn. Jag blir till och med tårögd av att skriva den här texten.
Jag är glad att jag fick uppleva ”Förr eller senare exploderar jag”, men jag kommer inte återvända till den på väldigt länge.
Mottagen: 28 januari 2013
Inspelning i sommar
Greens ungdomsbok om kärlek och cancer blir film
Läs mer ...
Anmäl textfel
