LitteraturMagazinets recension
av Rörelsen, John Ajvide Lindqvist
Ajvide Lindqvist visar en litterär kvalitet som slår King
John Ajvide Lindqvist utökar sitt litterära universum med den nya romanen "Rörelsen", och kliver själv in i handlingen. LitteraturMagazinets Henrik Elstad ger boken toppbetyg.
På hösten 1985 är det val i ett Sverige som är på väg att förändras. Samhället blir allt mer individualistiskt samtidigt som det fortfarande pratas om gemenskap från regeringspartiet. John Lindqvist heter huvudpersonen i romanen, han satsar på sig själv för att lyckas slå igenom som trollkarl, lyssnar på Depeche Mode och röstar på sossarna.
Till en början är "Rörelsen", den fristående uppföljaren till "Himmelstrand", en ganska realistisk skildring av en ung man som brottas med plågsamma minnen från barndomen. Så småningom börjar det hända saker på Luntmakargatan 14 där han bor i ett gårdshus; någon knepig typ ringer och frågar efter en Sigge, döda fåglar ramlar ner från himlen och sakta men säkert smyger sig skräcken på.
Den klaustrofobiska känslan framkallas genom miljöer som Brunkebergstunneln eller ett låst duschrum. Lindqvist visar återigen prov på stilistisk skräckprosa och att han äger en originalitet som nästan ingen annan i genren.
Huvudpersonen John är naturligtvis bara en fiktiv variant av författaren. Genom att skriva in sig själv i berättelsen skapas en chimär av hur boken hör ihop med tidigare verk i den Lindqvistska världen, men också med den "verkliga" världen. Han börjar på en bok som handlar om när han träffade en till synes hemlös pojke i en trädkoja. Pojken verkar rädd för en polis och eventuellt är han sjuk på något sätt för det rinner något svart ur näsan. På samma gång som det är en referens till "Låt den rätte komma in" så är det första gången som John upplever den första platsen, det vidsträckta gröna fältet under den klarblå himlen från "Himmelstrand".
Förutsättningarna för den andra platsen i "Rörelsen" är helt annorlunda än då en grupp människor hamnade med sina husvagnar på ett helt drömlikt ställe. Nu är det istället påtagligt konkret när den fiktive John Lindqvist befinner sig mitt i Stockholm och på ett självbiografiskt vis skildrar skräcken i 1980-talets krackelerande folkhem. Trots olikheterna mellan de båda romanerna smälter platsernas logik samman genom ett badkar som innehåller någon sorts slajmig massa i källaren på det hus där John Lindqvist bor. Och det är något med detta som suger och lockar.
Spänningen mellan individ och samhälle löper som ett tema genom "Rörelsen". Kan man verkligen ha en ärlig gemenskap med andra människor, eller är idealen om solidaritet bara meningslösa? Är det bara av egoistiska skäl som vi samarbetar med varandra? Och hur vet vi vad vi själva vill och vad som gör oss lyckliga? De existentiella frågorna ställs på sin spets, liksom i "Himmelstrand". Kopplat till de rysliga scenerna skapar det en sorts filosofisk skräcklitteratur som försöker ta sig in i den ångestfyllda kärnan av vad det vill säga att vara människa.
Nästan varenda någorlunda framgångsrik skräckförfattare har väl fått epitetet "Sveriges Stephen King". Lindqvist har hört det många gånger, men frågan är om jämförelsen är rättvis? Visserligen finns det likheter; i deras skickliga karaktärsskildringar, hur de tar upp traditionella skräckmotiv och gör om dem till sina egna och på det sätt som de väver samman berättelserna till en egen värld. Men Lindqvist har framför allt i sina senaste böcker visat en litterär kvalitet som slår King. Dessutom finns det andra författare som han kanske liknar mer. En inspirationskälla är Clive Barker, vilket blir tydlig i det emellanåt groteska bildspråket och den surrealistiska utvecklingen av berättelsen.
Det är ryslig autofiktion och magisk realism som möter läsaren i "Rörelsen" och för att förflytta gränserna mellan fiktion och verklighet ytterligare, så ges det en förklaring till mordet på Olof Palme. Naturligtvis ska den inte avslöjas här, men det är kanske den enda sekvensen i boken som känns aningen tveksam. I övrigt är det bara att konstatera att Lindqvist återigen har överträffat sig själv.
Mottagen: 14 oktober 2015
Anmäl textfel
