LitteraturMagazinets recension
av Strömavbrottets barn : Texter om konst, våld och fred 2010 - 2018, Johannes Anyuru
Om kampen att vara människa
Göteborgs bokmässa 2017. Jag står utanför entrén när jag ser honom komma gående, huvudet högre än alla andra: Johannes Anyuru. Han deltog inte på årets mässa och i sin senaste bok, Strömavbrottets barn, beskriver han det närmast som en omöjlighet att någonsin återkomma dit.
Rädslan han enbart på grund av sin hudfärg känner, har viftats bort, betraktats som en symbolfråga eller bedömts som mindre viktig än arrangörernas vinst. Istället berättar han om de alternativa scenerna och motdemonstrationer mot Nordisk motståndsrörelse. Och jag skäms över att min hudfärg och mitt namn ger mig skydd. Men rädd är jag ändå för att vårt land inte förmår skapa trygghet åt alla som bor här.
Anyurus bok Strömavbrottets barn utgör en brokig samling texter av kommentarer till det skrivande han ägnat sig åt åren 2010-2018. Spretigheten gör inte boken dålig, tvärtom. Den förstärker känslan av att ta del av författarens privata tankar. Inte så att Anyuru beskriver intima detaljer i sitt liv, utan mer för att hans tankevärld inte är min, och för att jag inte har läst exempelvis Walter Benjamins historieteser. Det stör inte. Tvärtom: jag får ännu större respekt för Anyuru. Det gör honom till en författare värd att ägna tid åt: han har så mycket att säga om kampen det innebär att vara människa i vår tid.
Kamp är ordet som kommer för mig när jag letar efter en röd tråd. Det är en kamp att skriva. Att ha varit en del av invandrade svenskars utanförskap i en liten stadsdel i Växjö och efter hand märka att själva skrivandet har gjort honom till något annat: han är inte längre en självklar del av samma utanförskap och frågan finns där mellan raderna: kan Anyuru fortfarande vara deras röst? En del av problematiken hänger samman med den debatt kring autenticitet som förts kring flera andra författare som skrivit uppväxtskildringar från invandrartäta förorter. Ibland blir debatten full av absurda anklagelser. Jag tänker själv att autenticitetsdebatten har att göra med att det är svårt att ”föra den förtrycktes talan”, så som den postkoloniala teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak uttryckte det.
Skrivandet tillsammans med gruppen Pantrarna är en annan kamp Anyuru berättar om och flera av deras gemensamt tillkomna kamptexter, skrivna för att bevara mångkulturens Kviberg i Göteborg, finns med i boken. Det är texter som förmedlar en stark känsla av tillhörighet och gemenskap, samtidigt som de också visar att rasifiering är en sida av klasskampen.
Postkolonialismen är närvarande i nästan allt Anyuru har skrivit. Referenserna till Franz Fanon (den franskalgeriske psykoanalytikern som beskrev hur de psykologiska mekanismerna i konstruktionen av svarta och vita identiteter konstrueras i ett ömsesidigt beroende), ligger som en underton i hans texter. I den här boken vidareutvecklas tankegången på ett lika fascinerande som svårgripbart sätt i ett resonemang som går ut på att de islamistiska terrorattackerna och tortyren i västvärldens fångläger på att liknande sätt som svart och vit identitet är förbundna med varandra ingår i en gemensam andning – ett slags utbyte av meningsskapande.
Det våldsamma kretslopp Anyuru försöker beskriva presenteras utifrån en resa han har gjort till Granada och fästningen Alhambra där minnena av hur muslimer och judar en gång torterades och dödades hålls levande. Jag tycker denna del av boken hör till dess mest läsvärda. Här är Anyuru kanske också som mest personlig när han berättar om hur han blev muslim. Anyuru tillhör den sufiska inriktningen av islam och skildringen av religionen är både varm och innerlig. För Anyuru tycks islam vara ett personligt ställningstagande som har med upplevelsen av helhet och sammanhang i tillvaron att göra. Beskrivningen av antisemitismen genom årtusendena gör sig också påmind i Granada och Anyuru lyckas göra paralleller mellan judarnas och muslimernas situation utan att - som så ofta sker - förringa någons lidande utan öppnar istället för en djupare förståelse av förföljelsernas och hatets mekanismer.
Till sist: Anyuru har en stark känsla för det arketypiska - för mytens betydelse för såväl individens självförståelse, som kulturens yttringar, kort sagt hur vi konstruerar verkligheten. En sådan arketypisk berättelse som har följt Anyuru genom författarskapet är trojanska kriget. Jag tycker det är så snyggt när han använder bilden av Trojas portar för att beskriva det svenska samhället av idag - hur vi behandlar ensamkommande flyktingbarn från mellanöstern, judar som är rädda för den ökande antisemitismen och kraven på tiggeriförbud. Det är, skriver han, som om vi har öppnat Trojas portar på vid gavel och släpper in alla, men bara i utbyte mot att man upphör att vara sig själv. Det är tänkvärt. Bokens titel, Strömavbrottets barn, är förresten också en anspelning på en myt, även om den bygger på en mer modern sådan, som har med hiphopen att göra.
Mottagen: 28 april 2018
Anmäl textfel
