LitteraturMagazinets recension
av Omega, Johannes Anyuru
Ett svindlande tidsperspektiv
Johannes Anyuru har sedan debuten 2003 skrivit poesi, pjäser och prosa. Han har översatts till flera språk och belönats med många priser och stipendier. "Omega" gavs ut 2005.
”-Wah! Jag/trodde inte/att den skulle vara/så tung”. Hans bästa vän Mattias har ryckts bort i cancer. Nyss var de på väg ner till Kungsan för att äta glass vid stenlejonen, nu finns han inte längre. Som en grundton skälver förlusten genom samlingen. Ett par år tidigare hade Johannes Anyuru debuterat med diktsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya”. I den nya samlingen tonar han ned det flödande bildspråk som var utmärkande för debuten. Metaforerna finns här, men tonläget är nedskruvat, gesterna mer återhållsamma.
I ”Omega” blickar Johannes Anyuru ett tiotal år tillbaka. Diktens tid är någonstans vid mitten av 1990-talet. Tidsmarkörerna är många. Rapparen Jamal har nyss debuterat. ZTV sänder. Det sätt ihop mixband. Det finns fortfarande mynttelefoner i stadsbilden. Diamantstift följer LP-skivornas spår. Piggelin. Etcetera. Vännerna är många: de ber om att få ha sina namn med i dikten. Johannes Anyuru gör dem till viljes, kanske i en gest så att de inte ska försvinna som Mattias: ”Våra namn/är ljudet/som våra vingar/gör”.
Det finns ett svindlande tidsperspektiv i de dikter som Johannes Anyuru presenterade i ”Omega”. Han uppehåller sig närsynt vid bakterien som kan överleva i tvåhundrasextio miljoner år för att några sidor senare skriva om Popos och Lalles tjugofemårsfest. Årtalen är viktiga. Tidsmarkörerna centrala. Men de rår inte på döden. I ett par sentensliknande rader fastslår poeten: ”Tid är vårt hem/i världen”. Det är där vi befinner oss och just därför bär fortfarande Johannes Anyurus dikter för många omläsningar.
Mottagen: 20 maj 2018
Anmäl textfel
