LitteraturMagazinets recension
av Det grönare djupet, Johanna Nilsson
Lyckad fortsättning på Karin Boyes "Kallocain"
Att som författare ta sig an Karin Boyes klassiker ”Kallocain” och skriva en fortsättning är modigt, kanske på gränsen till hybris? Johanna Nilsson gör just det i nya romanen ”Det grönare djupet”. Mixen av Boyes litterära värld och Nilssons prosa ger lyckligtvis ett gott resultat.
I vår litterära samtid – som till stor del består av individualistiska skildringar med mer eller mindre självbiografiska inslag, cynisk postmodernism och otaliga kriminalromaner – känns det uppfriskande med en idéroman som vill diskutera det goda samhället. Liksom Boye har Nilsson ett syfte med sin litterära fantasi.
I ”Det grönare djupet” är det kallocainets upphovsman Leos fru Linda Kall som är berättare och huvudperson.
Ökenstaden där Linda Kall hamnar är raka motsatsen till den övervakade, extremt kollektivistiska Världsstaten där ”Kallocain” utspelar sig.
Frågan är om motsatsen till den totala ofriheten är så mycket bättre? I Ökenstaden råder total individuell frihet, det är ett extremt liberalt eller snarare anarkistiskt samhälle utan stat. Man får själv välja om och hur mycket man kan tänka sig att jobba, vilket bidrag man vill ge till samhället och om man vill delta i penningekonomin eller hålla sig till byteshandel. Allt är tillåtet och ingen ska kunna påtvinga någon annan sin åsikt eller sin omsorg.
Idyllen i tillvaron förbyts så småningom när den totala frånvaron av formell gemenskap visar sig ha avgörande brister som kan utnyttjas av andra intressen.
Det är intressant hur romanen ställer samhällen med olika ideologiska ideal mot varandra, då det blir tydligt att de har en sak gemensam. Idealsamhället förutsätter att alla medborgare är lojala mot idéerna och även om Ökenstaden tillät alla åsikter så gjorde den sociala kontrollen att den med avvikande syn på samhället fick lämna.
Trots att det perfekta samhället för alla är omöjligt att uppnå finns det en ambition i ”Det grönare djupet” att samtidigt visa hur viktigt det är för människan med visioner. Drömmen om en bättre tillvaro, kampen för frihet och sanning gör oss levande. Linda Kall återkommer i boken flera gånger till händelsen i ”Kallocain” där Leo injicerar sanningsserumet i henne. Hon är tacksam för att det öppnade en medvetenhet hos de båda om deras innersta känslor, allt som det innebär att vara människa, det vill säga allt som de var tvungna att dölja under förtrycket.
Att man förbjuder konst och kunskap i ett samhälle som med förtryckets hjälp vill hävda en enda sanning är inget konstigt. I Världsstaten var all estetisk verksamhet eller vetenskap som inte gagnade staten förbjuden och när Linda Kall kommer till Ökenstaden blir hon överväldigad av biblioteket. I humanistisk anda jämställs behovet av kultur med nödvändigheter som mat och trygghet för att en människa ska känna sig mänsklig. För sin vän Rose berättar Linda hur förbjuden poesi erbjöd viss tröst för hennes dotter i Världsstaten. Den som kontrollerar kulturen kan också kontrollera människan.
För Linda blir inte ankomsten till Ökenstaden den slutliga räddningen. Leo och hennes son Ossu är fortfarande försvunna och hennes dotter Maryl försvinner i drogmissbruk i enlighet med den totala friheten att välja själv. Hon blir mormor när dottern Laila föder Nova Aurora, vilket innebär såväl lycka som sårbarhet. Samtidigt förändras samhället i grunden och hon känner igen hotet från förr.
Ibland blir de historiska och politiska liknelserna i boken lite väl övertydliga, troligen för att försäkra att läsaren ska ta till sig poängen.
Johanna Nilsson består provet och har skapat en trovärdig uppföljare till ”Kallocain”. Karin Boye hade nog varit nöjd med hur den kontrasterar mot originalet. ”Det grönare djupet” blir som en spegel mot den. Världen är densamma men med en annan berättarröst, Linda istället för Leo, ändras stilen och språket något. Linda är till en början lika övertygad om Ökenstadens förtjänster som Leo är trogen Världsstatens ideal. Tvivlet angriper dem båda och kvar finns sökandet efter något som kanske inte går att nå, men som ändå är eftersträvansvärt.
Mottagen: 5 maj 2015
Anmäl textfel
