Recension
av Döden tänkte jag mig så, Johanna Mo
Johanna Mo tillbaka med ny romanserie
Johanna Mo heter författaren till den här kriminalromanen, det här är den första boken i en serie. Tidigare har hon skrivit ett par romaner som fått bra recensioner.
Jag ska villig erkänna att jag inte läst författaren tidigare och har inget referensmaterial till romanerna.
Hennes huvudperson kriminalkommissarie Helena Mobacke framträder som en riktig antihjälte. Det här är ingen ”kvinnor kan”-roman, snarare tvärtom. Helena Mobacke återvänder till en nytt jobb efter ett års sjukskrivning. Hennes son har dramatiskt avlidit och hon är verkligen inte kapabel att leda en utredning. Tragiken i sonens dödsfall löper som en röd tråd genom boken, men hur det gick till får vi antagligen veta i efterföljande böcker. Här läggs bara grunden till berättelsen. Hela romanen känns som en enda lång startsträcka. Gång på gång räddas Helena från sina fadäser av sitt team av medarbetare. Trots att jag kan ha förståelse för hennes tragiska förlust och sorg, så borde hon själv haft insikten att träda tillbaka, ingå i ett team och lugnt och försiktigt återgå till arbetet.
Det är inte bara problemet med utredaren Mobacke som gör mig tveksam. Spänningen saknas, i alla fall kan inte jag få tag i den. Romanen innehåller raffinerade mord som begås genom att personer knuffas framför tunnelbanan, men som läsare hade jag velat ha några alternativa gärningsmän att välja mellan relativt tidigt i romanen.
Vid upplösningen hade Johanna Mo sedan trovärdigt kunnat eliminera den ena efter den andra. Nu får läsaren glimtar av mördarens tankar, men utan att dessa kan ledas till någon eller några speciella personer, motivet framgår först efter drygt två tredjedelar av boken. Mördaren framträder efter ett tips från allmänheten i bokens slutskede. Ett tips som den kvinnliga utredaren dessutom schabblar bort genom att åka ensam till adressen och prata med den misstänkte, utan att reagera för alla varningssignaler. Och utan att ha någon som helst kunskap om den misstänkte på förhand.
Kanske skulle detta kunna vara en skildring av verkligheten, det håller jag inte alls för otroligt. Men det behövs en viss skillnad mellan verklighet och fiction i en deckare, och det är att läsaren får en spännande resa och helst känner sig i någon mån delaktig i gåtans upplösning.
Det jag upplever som positivt är att jag är väl bekant med tunnelbanestationerna och miljön. Jag känner igen mig överallt. Dessutom är det en kapplöpning med tiden, paniken sprider sig när människor knuffas framför tågen, som det verkar, utan urskillning.
Romanen är språkmässigt välskriven, den är en njutning att läsa, och jag tror att nästa roman i serien kommer att bli betydligt bättre. Kanske kommer kriminalkommissarie Mobacke också att bli mer strukturerad.
Mottagen: 6 februari 2013
Anmäl textfel
