LitteraturMagazinets recension
av Om man håller sig i solen, Johanna Ekström
Poetisk men övertydlig uppväxtskildring
Ekströms senaste bok är en självbiografisk uppväxtskildring och en hel del kritik riktas mot föräldrarna. Pappan i boken är Per Wästberg, akademiledamot och etablerad författare. Mamman, Margareta Ekström, är inte lika känd – men jag blev häpen när jag insåg att jag råkar ha sju av hennes böcker i bokhyllan efter att ha sett dem på antikvariat och blivit nyfiken.
”Om man håller sig i solen” pekar, som titeln ger en aning om, på ytan och svårigheterna som uppstår om en familj försöker dröja kvar vid ytan, det ljusa. Om problem inte får komma upp i ljuset och diskuteras utan måste sopas under mattan som de symboliska dammtussarna i Ekströms bok. Om även uppenbara problem som anorexia, alltför mycket alkohol och destruktiv sexualitet hos en tonåring inte ses som något att uppmärksamma. Ekström skildrar ett jag som till sist inte vågar lita på någonting, särskilt inte sig själv.
Jag är inte intresserad av Ekströms bok på grund av nyfikenhet kring det biografiska. Jag ville läsa den enbart för att de novellsamlingar som Ekström har publicerat tillhör mina större läsupplevelser de senaste åren. ”Om man håller sig i solen” når tyvärr inte alls någon liknande nivå. Den är visserligen intressant och gripande. Språket är poetiskt och träffsäkert och jag fortsätter gärna att läsa. Men gestaltningen är alltför övertydlig för att imponera. Tionde gången bokens huvudproblem presenteras med ungefär samma meningar som de nio tidigare gångerna önskar jag att Ekström hade litat mer på mig som läsare och min förmåga att uppleva det hon vill förmedla. "Om man håller sig i solen" blir ett tydligt exempel på att innehåll inte räcker; formen spelar också stor roll och detta är visserligen välskrivet med alla sina poetiska ordvändningar, men helhetsintrycket förminskas av att berättelsen presenteras på detta övertydliga manér.
Över huvud taget känns det som att boken hade mått bra av att arbetas igenom några gånger till för att få ett mer fullödigt intryck. Självbiografin som genré inbjuder visserligen inte alltid till samma krav som en roman, men när författaren heter Johanna Ekström vill jag ha det jag får av en riktigt bra bok: en upplevelse både vad gäller språk och historia. Eftersom jag faktiskt inte är särskilt intresserad av Ekströms liv eller föräldrar vill jag ha något mer än bara en redogörelse för detta – och det får jag till viss del, men inte alls hela vägen.
Som skildring av en barndom som inte var någon misär men som inte lade grunden för en stabil personlighet är Ekströms bok definitivt värdefull, men för mera fulländade läsupplevelser föredrar jag hennes tidigare böcker.
Mottagen: 5 maj 2012
Anmäl textfel
