LitteraturMagazinets recension av 438 dagar : vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar, Johan Persson
Här får vi detaljerna om historien vi alla känner
I boken ”438 dagar” berättar Martin Schibbye och Johan Persson själva hela historien, och det med ett driv så att man som läsare inte riktigt slappnar av förrän de somnar tillsammans, fria, på ett hotellrum i Turkiet.
Det skrevs en och annan spalt om reportageteamet Schibbye/Persson när de satt fängslade i Kitalyfängelset i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Ingen har väl heller missat att de till slut lämnade in en nådeansökan och att den etiopiska regeringen släppte dem hösten 2012.
De visste att uppdraget var farligt. Journalisten Martin Schibbye lovade sin fru Linnea att dra sig ur projektet att skildra tillståndet Ogadenprovinsen i Etiopien om hans magkänsla rådde honom till det.
Trots det passerade han tillsammans med fotografen Johan Persson ’the point of no return’ och gränsen mellan Somalia och Etiopien fast varningsklockor hade plingat lite. De hade ju väntat så länge, planerat noga och var så nära målet att kunna berätta om vad som händer i den stängda regionen där oljebolagen vill arbeta ostört och landets regim stödjer den önskan.
Johan Persson hade intervjuat flyktingar från Ogaden i Somalia innan Schibbye anslöt. Nu skulle de dokumentera övergreppen mot befolkningen på plats och tog hjälp av ONLF, Ogaden National Liberation Front, som smugglade in dem över gränsen från Somalia. De trodde inte på att gå den officiella vägen – att söka visum och be den etiopiska regeringen om lov att göra reportaget.
Men de åkte fast, skottskadades och togs till fånga av etiopiska soldater. De hölls kvar i öknen, långt från svenska ambassaden och läkarvård och visste inte om de skulle leva eller dö. Skottskadorna blev infekterade, Martin Schibbye utsattes för en skenavrättning. De pressades att erkänna det regeringen kallade terrorism, att de tagit sig in i landet olagligt och med hjälp av ONLF.
Erkännandet filmades och användes i regimens propaganda. En ny lag mot terrorism gjorde att inhemska journalister som försvarade svenskarna eller yttrandefriheten i landet fängslades och sattes i samma fängelse, Kitalyfängelset. Deras och de andra internernas läge var och är förstås svårare än Schibbyes och Perssons. Svenskarna hade ambassaden, sina anhöriga och så småningom den svenska regeringen och både svensk och internationell opinion bakom sig när de kämpade för att bli frisläppta.
Den är välskriven, den här boken. Detaljrik i skildringen av förberedelsearbetet, gripandet, fängelselivet och den stundtals tröstlösa kampen i domstolen, tricken att inte låta modlösheten ta över och den framväxande vänskapen mellan de två.
De berättar historien växelvis, men det faktum att deras röster låter så lika och att Persson någonstans skriver att han är dyslektiker och inte kan skriva, får mig att tro att Schibbye oftast har suttit vid tangentbordet. I övrigt agerar de mycket olika – Schibbye är analytisk och taktisk, Persson explosiv och lättretad, båda sätten fyller verkligen en funktion deras trängda läge.
Den yttre ramen för den här historien var ju känd när boken kom. Detaljerna gör den nu läsvärd. De om smutsen, skitlukten, lössen, intrigerna, den uppenbart sadistiska fängelseledningens påhittighet och andra interners öden. Om hur alla köpslår med fångvaktare, mutar sig fram, hur svenskarna smugglar snus (svensk mat, enligt Johan Persson) och startar ett bibliotek. Den sekvensen är den mest hjärtskärande, när läsandet får fångarna att växa och känna mening och hopp.
Andra passager känns lite konstruerade. Som i början av boken, när Schibbye och Persson resonerar om bolaget Lundin Oils ansvar för vad som sker i Ogadenprovinsen. Bolaget är inte direkt inblandat i övergreppen mot befolkningen, men det är på grund av bolagets verksamhet som de sker. Replikerna i det resonemanget är pedagogiska men kanske inte så autentiska. Men vad tusan, det är ju inte skönlitteratur, det här.
Bättre fungerar de när de två svenskarna ska klargöra varför utlandsreportrar ibland måste bryta mot lagar för att göra sitt jobb – detta att det inte fungerar att be en regim om visum för att kunna skildra samma regims övergrepp på sin befolkning.
Under läsningen undrar jag några gånger hur det hade varit om journalisten Anna Roxvall, som det först var tänkt, hade åkt i stället för Martin Schibbye. Då hade de varit två ensamma åtskilda fångar i det helvetiska fängelset i stället för ett alltmer sammansvetsat team.
Hur klarar man sådant?
Nu hade de varandra, kunde peppa och diskutera taktik och vi får tack och lov leva utan Anna Roxvalls skildring av kvinnornas del av fängelset, där en fängslad etiopisk journalist sitter samtidigt som Schibbye och Persson. Hon verkar just mycket ensam.
Förhoppningsvis kommer också hon kunna skriva om sin fängelsetid i framtiden i frihet.
Mottagen: 24 oktober 2013
Anmäl textfel