Recension
av Frances Del 3, Joanna Hellgren
Stark och spröd blyertsberättelse
Joanna Hellgren är en Sverige nya röster inom seriekonst, men ”ny” är ett begrepp som inte riktigt stämmer – hennes fjärde seriebok har just landat hos sina läsare. Det är den avslutande delen i trilogin om Frances och hennes liv, någon gång tidigt under 1900-talet, i en historisk men inte så specifikt fastslagen period.
Förutom Frances nutid med skola och utanförskap får vi möta hennes faster Ada, Adas flickvän Ester som är författare, och Adas gamla pappa som är dement och kräver Adas omvårdnad. Dessutom får vi resa bakåt i tiden, träffa Frances mamma – som övergav henne i pappans vård – och vårdslösa pappa August, som dog. Det blir myllrande berättelser med flera lager, där vi får veta mycket som Frances själv inte vet.
Hellgren tecknar superbt med mjuka blyertslinjer, en tecknarstil som säger sitt på ett lågmält sätt, men som bidrar till berättandets magi. Böckerna om Frances är också lågmälda, men de fängslar. De är ett alldeles eget universum att kliva in i – och alla som inte har gjort det ännu, men som gärna skulle vilja tillbringa en stund i en spröd men stark saga om förgången tid och allmängiltiga känslor, gör bäst i att omgående börja läsa böckerna om Frances.
Själv undrar jag mest om det verkligen inte blir fler böcker än tre, för jag skulle då inte säga nej till fler delar. Annars ser jag med bävan och spänning fram emot vad Joanna Hellgren kan hitta på framöver. Med eller utan Frances.
Mottagen: 29 juli 2012
Anmäl textfel
