LitteraturMagazinets recension
av Matnostalgi: Rätterna vi minns och de vi helst vill glömma, Joanna Drevinger
Moderna matminnen leder till skratt och eftertanke
Forna tiders mat har vi fnissat åt förr, vare sig det är historieätare i teve som beger sig till medeltiden, ett urklipp ur husmorskalendern från matransoneringsåren eller ett blogginlägg om den bruna maten på 70-talet. Det är enkelt att skratta åt eftersom det inte rör oss, det var ju så längesen och nu vet vi minsann bättre. Eller?
Boken "Matnostalgi" tar sin början 1970 och kryssar sedan fram mellan dukningstrender, teve-kockar och onödiga köksprylar ända till våra dagar, 2010-talet. Men det var ju alldeles nyss! Kan man verkligen skriva om gårdagens lunch som en historisk händelse? Kan man kalla det nostalgi när det hände ifjol? Med tanke på hur snabbt vi numera svänger mellan trender och dieter och med vilken hastighet utvecklingen av nya livsmedel sker, samt hur vår kunskap om näring, hälsa och miljö ständigt ökar, så vill jag påstå att det är fullt möjligt. Den senaste kokboken känns redan passé, den nya trenden enligt det glättiga matmagasinet har redan floppat, julens synder är redan glömda. Frågan är alltså inte om vi kan kalla det nyligen inträffade för historia, frågan är snarare om vi är redo att skratta åt oss själva och det vi nyss åt.
Joanna Drevinger har inte bara gått igenom kokböcker och mattidningar för att vaska fram tidstypiska recept. Hon sätter även dessa recept i en kontext då hon för varje årtionde också listar viktiga världshändelser, berättar om tidstypisk köksinredning, mat i media, hur krogkartan såg ut och vad vi hade i glasen. Vi påminns om hur vi kryddade och dukade till vardag och fest och får en spellista med de största hitlåtarna –praktiskt för den som vill återskapa ett 80-talsmingel eller en milleniumfest.
Boken har ett rasande tempo, som läsare får man själv ta ansvar för att slita sig och stanna upp för att reflektera och minnas. Ett par gapskratt bjuder boken på men framför allt kantas läsningen av fniss, grimaser, höjda ögonbryn och små utrop som "Ja just det! Det hade jag helt förträngt!" och "Men hur tänkte man egentligen?!"
Bästa sättet att läsa boken är nog tillsammans med någon, att skratta och våndas tillsammans, helst med någon man delade just de där decennierna och minnena med. I brist på gammal bekant får man istället högläsa valda stycken för första bästa som råkar komma in genom dörren när man flinar som bäst. Det här är en bok som uppmuntrar till samtal, helt enkelt för att vår egen historia och det vi satt tänderna i genom åren är ämnen som berör oss.
"Matnostalgi" är en rättfram, kvick och humoristisk bok som får läsaren att reflektera kring den egna måltiden och de val vi gör. Den saknar de djupare analyserna men bidrar ändå till ett inre ifrågasättande av varför vi som enskilda eller som kollektiv får för oss att äta, gilla och ogilla vissa rätter eller företeelser (latte, fredagsmys), varför vi anser att ett kök är snyggare än ett annat, varför vissa prylar känns nödvändiga och andra inte. En rolig tankeställare helt enkelt utan att tonen blir nedlåtande.
Allt jag saknar är bilder; på mat, krögare, dukning. Jag behöver hjälp med minnet och för att komma i stämning och så värst många 70-talskök eller närbilder på friterad Camembert hittar man inte på Instagram om vi ska vara ärliga.
Erika Wallman
Mottagen: 18 mars 2014
Anmäl textfel
