LitteraturMagazinets recension av Jag föder rådjuret, Jila Mossaed
Befriande enkel poesi
I Jila Mossaeds nya diktsamling "Jag föder rådjuret" är språket enkelt men uttrycksfullt, och metaforerna djärva.
Jila Mossaed har under trettio år i Sverige skrivit fem diktsamlingar, alla fyllda av både språklig skönhet och innehållslig tyngd. Nu kommer den sjätte, "Jag föder rådjuret". Här ryms såväl de stora världshändelserna som den inte alltid trygga vardagen.
Språket är enkelt, men mycket uttrycksfullt. Det som berörs är viktiga trådar i världens och den enskilda människans väv.
Trots den skenbara enkelheten är detta inte alls någon icke-originell poesi. Tvärtom! Tegnérs gamla devis "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" kan för poesin betyda att det är enklare att gömma sig bakom krångligheter än att ställa språket naket.
Djärva metaforer saknas definitivt inte:
Jag stod i en kö
var osynlig för mig själv
såg inte början och slutet
Alla visste
under jordens skrynkliga kjol
väntar blinda råttor
Dikter i den här samlingen har genomgående samma, återigen återkommande titel: "Berätta". En uppmaning om att inte tiga. Att dikta, prata, sjunga och skratta. Gå i dialog och kommunicera och försöka förstå. Hur svårt det än kan kännas att nå fram till någon annan. Men också: att inse vidderna av det ofta oförståeliga i människans gärningar.
I dödens oändliga trädgård
samlar jag på
ljusa små stenar
till nästa gång
du tror
att när du stenar mig
hamnar du i paradiset
Ett genomgående tema är det rådjur som föds redan i titeln. Vad innebär det att som poet föda ett rådjur? Att som människa föda något annat än en människa? Att ge liv åt någonting nytt? Det är en fråga som ekar här och som inte får, eller bör ges, några självklara svar – men som tål att mediteras över både innan, under och efter läsningen av Mossaeds klingande och viktiga poesi.
Mottagen: 2 juli 2015
Anmäl textfel