LitteraturMagazinets recension
av Den bästa dagen är en dag av törst, Jessica Kolterjahn
Karin Boye får liv på ett helt nytt sätt
Karin Boye fortsätter att fascinera trots att det nu är mer än 70 år sedan hon dog en alldeles för tidig död. I sin nya roman har Jessica Kolterjahn tagit ett år ur Boyes liv och gestaltat hennes sökande efter kärlek.
Vi befinner oss i Berlin år 1932. Det kan bara bli omvälvande.
Själv kom jag först i kontakt med Boye när jag tretton år gammal sökte stöd för min deppighet hos konstnärer med tragiska öden. Först under gymnasiet läste jag alla hennes dikter – och dem har jag återkommit till, gång på gång. "Kallocain" hade jag tvingats läsa på högstadiet, men "Astarte", "Merit vaknar" och "Kris" blev senare bekantskaper, liksom Boyes brev.
Jag har med åren format en ganska omfattande relation till denna länge sedan döda poet – och när en roman med henne som huvudperson skulle se dagens ljus, skriven av ingen mindre än Jessica Kolterjahn, var jag mycket förväntansfull.
Kolterjahns debutbok, "Ut ur skuggan", var en mycket spännande berättelse om en ung kvinnas sökande efter sin identitet som lesbisk i den svenska mellankrigstiden. Då imponerades jag av språket och uppskattade den jämfört med all HBTQ-litteratur som resolut placerar sig i samtiden.
Nu är det 1932. Karin Boye har åkt till Berlin för att gå i psykoanalys och försöka bota sina homoerotiska drag, som hon tidigare bara har försökt dämpa genom att inleda relationer med män. Medan nationalsocialisterna växer sig starkare gräver Boye i sitt inre på analyssoffan – men hon stöter också på en lesbisk subkultur och inleder motvilligt men ofrånkomligen en relation.
När jag läste Boyes brev fanns det ett parti jag skrev av för att spara på:
"Jag har nämligen också gjort en del oofficiella under diverse ensliga strövtåg i den undre världen. De är ofta lika fängslande. Särskilt har jag gjort bekantskap med en liten athenska, som jag hittade som gigolo på en mindre väl känd damklubb… En typ, som jag aldrig förr har sett maken till, en lustig och värdig liten person, pessimistisk och slyngelaktig, går alltid klädd i pojkkläder. Det här får du inte tala om, det är inte passande. "
Det är denna athenska som Kolterjahn har byggt ut till en hel relation. Dessutom låter författaren Boye byta analytiker och få uppleva att hennes önskan efter normalitet ifrågasätts. Kanske är det inte heterosexualitet hon behöver, utan att sluta skämmas över sin kärlek?
Så dyker Margot upp. Den judiska kvinna som Karin Boye räddade livet på genom att ge henne ett hem i Sverige. Kvinnan som älskade Boye över allt annat men som avskyddes av alla i hennes bekantskapskrets. Margot Hanel begick självmord två veckor efter Boye, men hon lämnade inga dikter efter sig och är i dag tämligen bortglömd.
Kolterjahn har valt helt rätt år för sin berättelse, gjort noggranna efterforskningar i tidstypiska ord och i det vi vet om Boye. Sedan spinner hon en fri berättelse. Ibland gnistrar en diktrad till i Boyes repliker, helt naturligt men också en blinkning till den läsare som minns dikten i fråga.
Fram växer en huvudperson som drivs av dödsmakter, depression och ångest, men som också har en längtan efter liv och närhet. Sällan har Boye framstått som så levande! Jag kan inte lägga ifrån mig boken. När jag inte har några fler sidor som kan ursäkta att jag fortsätter att klamra mig fast konstaterar jag att Boye har gestaltats av precis rätt författare. Någon som vet att flytta in i hennes röst och göra den till sin.
Mottagen: 16 april 2013
Anmäl textfel
