LitteraturMagazinets recension
av Tyst diplomati, Jens Odlander
Folkbildande om det höga spelet i maktens korridorer
"Tyst diplomati” är ambassadören Jens Odlanders version av det långa, långsamma och känsliga arbetet med att via diplomati få loss Martin Schibbye och Johan Persson.
Ibland läser man böcker som man blir totalt uppslukad av. Det kan vara en deckare, en diktsamling eller en kärlekshistoria. För mig var det en reportagebok om två journalister som åker till Etiopien och är fängslade i över ett år. Martin Schibbyes och Johan Perssons ”438 dagar” var en gripande skildring av vad som föranledde deras tillfångatagande, åtal och fängelsevistelse i Etiopien. Deras tankar, känslor, rädslor beskrivs utifrån deras två perspektiv. Hur gör man för att överleva ett vakuum? Man styckar upp sin tid i små enheter, man helgar alla fängelsebesök och man väntar på livstecken från ambassadör Jens Odlander, mannen med makten utanför.
I ”Tyst diplomati” ger denne Jens Odlander sin version av det långa, långsamma och känsliga arbetet med att via diplomati få loss Martin Schibbye och Johan Persson. Boken är ett intressant komplement till den bild som redan getts av de fängslade journalisterna själva. Den är också en informativ kunskapskälla när det kommer till ett yrke, vars utövande det talas väldigt lite om. Diplomaten och diplomatin görs här förståelig.
Boken är kronologiskt uppbyggd, från vetskapen om svenskarnas tillfångatagande och anklagelser om terrorismanknytning till frigivandet. Den inleds med en geografisk odyssé, en inblick i den etiopiska miljön, dess djurliv, dess luft, dess jord. För den med begränsad kunskap om Etiopiens historia, politik och samhällsliv är boken även en insprängd lärobok. Den är en kuliss och tjänar som viktig bakgrundsfakta till det öde som möte Martin Schibbye och Johan Persson.
En särskilt viktig fakta är att två veckor innan Schibbye/Persson tog sig in i Etiopien antar det etiopiska parlamentet en resolution som brännmärker en rad organisationer som terrororganisationer, bland annat den (ONLF) som Schibbye/Persson samarbetade med för att ta sig in i landet. Något de förmodligen inte kände till gissar Jens Odlander, men som kom att spela en stor roll i både åtal, dom och frigivningsprocess.
Så fort häktningen kommer till Jens Odlanders kännedom, är han snabb med att påbörja den tysta diplomatins metoder. Det som driver honom är ”en kombination av motivation för deras sak, yttrandefriheten, och min ämbetsmannaheder att göra mitt bästa givet situationen”. Han har älskat Afrika sedan sedan 14-årsåldern, då han fick följa med sin pappa nyhetsreportern till Nairobi, och det är en förklaring till varför han agerar som han gör, säger han själv i boken.
Jens Odlander är en berest och beläst man och han vet både vilka knappar han ska trycka på och hur hårt i kontakten med männen i maktens korridorer. Han uppfylls själv av en känsla av att allt han varit med om tidigare i livet har varit en förberedelse för det uppdrag han nu ställts inför.
Förtroendebyggande tar tid, men är essentiellt i mötena med Schibbye/Persson, deras familjer, höga tjänstemän och till och med premiärminister Meles Zenawi, som dör en kort tid innan benådningen ska ske. Allt är inte vad det ser ut att vara, det blir uppenbart när Jens Odlander beskriver tystnaden till medierna eller vaga erkännanden för att blidka den etiopiska regeringen för att spelet skulle kunna spelas vidare, ända fram till frigivningen. Ambassaden och det lilla hårt pressade teamet runt ambassadör Odlander agerar som schackspelare. Varje drag är noga genomtänkt och bygger på att ha förutsett flera drag framåt från den etiopiska sidan. Men det blir bakslag och det snabba frigivandet uteblir.
Jens Odlander har i sin bok fått göra det han tycks önska att journalister gör, visa vad diplomati är i praktiken. Att det kan göra skillnad för dem som behöver hjälp. Han visar med sin bok att arbetet med diplomati är att verka i det tysta och fördolda, och att det finns en annan värld som är gömd i de politiska beslut omvärlden får ta del av. En tyst värld som talar genom subtila handlingar och gester. Att beskriva detta i denna bok är precis det Jens Odlander själv benämner det som, folkbildning.
Mottagen: 14 maj 2014
Anmäl textfel
