LitteraturMagazinets recension
av Denna dagen, ett liv : En biografi över Astrid Lindgren, Jens Andersen
Astrid Lindgren var definitivt inte bara en glad sagotant
Biografin “Denna dagen, ett liv” kom ut lagom till julen 2014. Den ger en fördjupad bild av Astrid Lindgren som både människa och framgångsrik författare.
Nästan 40 år efter Margareta Strömstedts biografi ”Astrid Lindgren. En levnadsteckning” finns nu ytterligare en biografi över Astrid Lindgren, "Denna dagen, ett liv" av danska författaren Jens Andersen.
Eftersom tv-dokumentären “Astrid” av filmaren Kristina Lindström visades i svensk teve ungefär samtidigt som biografin släpptes är det omöjligt att inte jämföra. Och faktum är att det är anmärkningsvärt och hur lika de båda skildringarna av Sveriges mest älskade författare är. Filmen och boken följer i stort sätt samma upplägg och använder till stor del samma “aldrig tidigare publicerade” material och fotografer. De personer som intervjuas överlappar också varandra och ungefär samma nyckelscener från Astrid Lindgrens liv har valts ut.
Många har konstaterat hur både biografin och dokumentären understryker melankolin och sorgerna i Astrid Lindgrens liv på ett nytt sätt. Hon var definitivt inte bara en glad sagotant!
Både dokumentären och boken lägger stor vikt vid vilken livsavgörande tragedi det var för Astrid Lindgren att behöva lämna bort sin son Lasse när hon blev gravid som 19-åring i slutet av 1920-talet. Utan att vara gift var det en stor skam och nästan otänkbart att själv ta hand om sitt barn, och många gånger också praktiskt omöjligt. Både boken och filmen drar slutsatsen att upplevelsen bidrog till Astid Lindgrens djupa engagemang i barns rättigheter. Den följde henne genom livet och inspirerade till berättelser om ensamma barn.
Andra delar av Astrid Lindgrens liv som både boken och filmen tar upp är den lyckliga barndomen med lekarna och föräldrarnas livslånga kärlekssaga. Upproret i tonåren då Astrid Lindgren klippte håret och dansade jazz. Jobbet på Vimmerby tidning. Tonårsgravititeten som präglade hennes liv och gav det en klangbotten av melankoli. Brevväxlingen med Sara Ljungcrantz. Pomperipossa-debatten 1976 som inledde Astrid Lindgrens bana som debattör. Sorgerna i det stora och det lilla skildras också; mannens otrohet och alkoholism, världskriget som oroade och skrämde. Astrid Lindgren var mycket uppdaterad och skrev en "krigsdagbok" där hon klistrade in tidningsutklipp. Hon fick också mycket information via sitt jobb på brevcensuren.
I dokumentären nämns att Astrid Lindgren var personlig vän med paret Bo och Margareta Strömstedt, han chefredaktör för Expressen, hon författare och kulturpersonlighet. Det framkommer även i biografin – men där blir det ännu tydligare att Astrid Lindgrens kontaktnät inte slutade där. Astrid Lindgren var och blev vän med en lång rad inflytelserika kulturpersonligheter, både i Sverige och i andra länder, och detta bidrog i allra högsta grad till hennes genomslag och gav skjuts åt hennes karriär. Det går knappast att påstå att hon inte hade blivit världskänd författare ändå – men biografin ger en bra bild av det kotteri som kultursfären var och fortfarande är.
Efter att ha läst biografin blir det tydligt vilket otroligt cool och stark person Astrid Lindgren var, hur hon redan som tonåring gick sin egen väg trots strängt religiösa föräldrar. Undrar vad det hade blivit av henne om hon inte hade blivit gravid som 18-åring? Om hon inte tvingats sluta som reporter på Vimmerby tidning utan fullföljt drömmen om att bli journalist? Hon var nästan jämngammal med Barbro Alving (född 1909 och känd kvinnlig reporter från 1920-talet och framåt). Det är intressant men lite läskigt hur tillfälligheter kan få så avgörande betydelse.
På detaljnivå finns det vissa skillnader mellan filmen och boken som sticker ut, framför allt vad det gäller kopplingarna mellan författarens liv och verk. Medan dokumentären antyder att sorgen i “Mio min Mio” har med sonen att göra säger biografin att denna bok skrevs som en del i sorgearbetet efter maken Sture Lindgrens död. Astrid Lindgrens besök hos Ellen Key under ungdomsåren skildras också på olika sätt.
Kanske är båda versionerna lika sanna eller osanna. Allt handlar ju om vad man väljer att lyfta fram och hur man tolkar saker. Det finns ju fakta som bevisligen är sanning i den bemärkelse att det finns citat från brev och liknande. Sedan finns det tolkningsutrymme och konstnärlig frihet att skapa en film eller en bok. Det är kanske som med det egna minnet; två personer kan många år senare ha olika bilder av en händelse och ge den olika betydelse.
Jämfört med dokumentären hinner boken – såklart – sätta saker och ting i sitt sammanhang i mycket större utsträckning och berättelsen om Astrid Lindgren känns betydligt mer genomarbetad. Det blir också så tydligt vad som skiljer de olika uttrycksformerna åt, hur en tv-dokumentär kan fara iväg med bilder och ljud för att skapa en känsla och en upplevelse. Som när Kristina Lindström klipper in korta stycken av författarens uppläsningar från olika böcker lite här och där för att beskriva författarens känslor i samband med olika livshändelser. Det är effektfullt men kanske lite väl publikfriande eftersom citaten från böckerna är lösryckta och faktiskt inte är skrivna i det sammanhang som de används i dokumentären. Jens Andersen jobbar inte alls så. Hans påståenden styrks med källhänvisningar. Resonnemangen är rimliga, logiska och resonerande. Och bilden blir därmed (förmodligen) närmare verkligheten.
Mottagen: 15 januari 2015
Anmäl textfel
