LitteraturMagazinets recension
av Skalpelldansen, Jenny Milewski
Skräckdebut som gräver i vår fascination för ondska
Ondska är något som de flesta människor är fascinerade av på ett eller annat sätt, och förmodligen handlar det om att vi alla har något stråk av det djupt inom oss vilket gör att lockelsen till berättelser om de som har gått totalt över gränsen många gånger är stark.
Jenny Milewski gräver i just den längtan i sin berättelse om Jonas och hans författarskap som plötsligt balanserar på kanten till total galenskap. Med känsla för detaljer och en rejäl skopa kolsvart humor är det en mycket intressant skräckdebut.
Jonas Lerman är deckarförfattare och stigande stjärna, och har med böckerna om den galne och bestialiska läkaren Carl Cederfeldt ringat in sin position som pappa till Sveriges egen Dexter. Av någon anledning älskar publiken de utdragna styckningarna av söta tonårstjejer – även en tråkig överläkare stryker med – och Carl Cederfeldt har snart en skara trogna fans som väntar och längtar efter nästa bok.
Carl dök upp en dag i Jonas huvud i form av olika bilder så verkliga att han knappt trodde det var sant. Berättelserna om Carl slutar aldrig med att han åker fast, utan till läsarens förtjusning så drar han vidare på andra mord.
Men Jonas har en skrivkramp som inte låter sig knäckas hur som helst. Det finns en risk att det aldrig mer blir några fler böcker om den populära seriemördaren om det inte händer något snart. Och när det väl lossnar så är inte Jonas säker på om han är glad eller livrädd, för det verkar helt enkelt som om det han sitter och skriver om nätterna faktiskt händer i verkligheten. Det en sak att skriva om unga kvinnor med avsågade ben, en helt annan sak när de hittas slarvigt nedgrävda i en illa ihopsnickrad kista på Skogskyrkogården med ett slitet exemplar av hans bok som enda sällskap i sin grunda grav.
Jonas känner hur hans värld vänds upp och ner. När han uppmanas av någon – som verkar vara Carl Cederfeldt själv – att söka svaret hos sina rötter så väljer han att åka hem till sina föräldrar och fira påsk, något som han inte har gjort på många, många år. Och när han väl börjar gräva i sitt förflutna så vet han inte riktigt vad han skall tro längre...
Jag tilltalades mycket av den här boken. Den är både välskriven och bygger upp en förväntan som får det att pirra i magen även om jag inte blir direkt skrämd av den. Men jag tycker att författaren på många ställen kunde ha gått in på ännu mer detaljer – och då menar jag inte direkt mord och blod utan de mer subtila känslorna. Bland annat hade jag gärna sett att hon grävt ännu djupare i skräcken att en dag upptäcka att det händer en massa saker omkring ens person som man själv inte minns eller kan relatera till, saker som får en att tvivla på vad som är verkligt, får en att ifrågasätta sin egen stabilitet och fundera över sin egen mentala hälsa ("satt jag verkligen på tunnelbanan?", "de säger ju att jag har varit och hämtat nycklarna?").
Jag hade även gärna sett att man som läsare hade fått lära känna karaktärerna närmare. Det tror jag hade gjort den ännu bättre.
Jag hoppas att Jenny Milewski fortsätter att skriva och helst inom skräckgenren. Det finns absolut rum för mer skräck i Sverige.
Mottagen: 18 april 2012
Anmäl textfel
