Recension
av Skalpelldansen, Jenny Milewski
Modern rysare med klassiska skräckinfluenser
Skalpelldansen är egentligen inte Jenny Milewskis debutroman. Det är istället titeln på den bok som blir genombrottet för författaren Jonas Lerman, huvudperson i Milewskis roman. Han har skapat ett monster, en kirurg som mördar unga tjejer på brutalast möjliga vis bara för att han vill. Kirurgen heter Carl Cederfeldt och brukar uppträda i läkarrock och mask, spela Slipknot, samt köra omkring i en stor svart Hummer. När Jonas själv en dag känner sig iakttagen och hotad från någon i en Hummer försöker han först slå det ifrån sig som inbillning, till dess att han faktiskt blir påkörd av den. Det verkar nästan som om hans egen romanfigur har blivit verklig, eller att någon åtminstone har antagit dennes skepnad. När det också börjar begås mord i Stockholm som är kusligt lika dem som Jonas själv skrivit om börjar fiktionen och verkligheten likna varandra lite väl mycket. Därför bestämmer Jonas sig för att inte skriva mer om kirurgen.
När Jonas Lermans tillvaro både som människa och författare vänds upp-och-ner tvingas han fundera över vad han har skapat. Han har alltid haft lite svårt att förklara varifrån han får inspirationen till sina våldsamma böcker. Det är också en del i lösningen av situationen att komma underfund med källan till hans litterära verk. I boken förs en diskussion kring författarens ansvar för vad man genom sina berättelser ger upphov till. En polisman som förhör Jonas i samband med ett mord ifrågasätter hur han kan skriva om sådant som är så fruktansvärt när det sker i verkligheten. Jonas själv ansätts också av tvivel och drabbas dessutom av skrivkramp. Först när han ger efter för impulserna att återigen skriva om Carl Cederfeldt börjar krampen släppa.
Milewski är själv skräckfantast och det går att hitta många referenser till andra verk inom genren. Själv drar jag flera paralleller till Stephen King. Diskussionen om författarens ansvar ställdes på sin spets när Kings bok Raseri, som handlar om skolskjutningar, hittades hos flera som själva skjutit personer på skolor i USA. Det slutade med att King drog in boken. Den ansatte författaren med skrivkramp går också att hitta i flera av hans böcker och i boken Stark blir en våldsam romanfigur verklig och förföljer författaren som skapat honom.
Jonas Lermans situation blir mer och mer mardrömslik och han ifrågasätter allt mer sin egen verklighetsuppfattning. Någon verkar försöka ta över hans identitet, eller är det han själv som gör saker han inte kommer ihåg? Han försöker ta hjälp från flera håll, bl.a. cancersjuka Zofia som han har en ärlig relation till. Han kontaktar också sina föräldrar, vilka han i vanliga fall försöker undvika så gott det går, för att se om de vet något som kan hjälpa honom. Milewski utvecklar berättelsen i Skalpelldansen till en Poe-liknande mardröm där huvudpersonen inte kan lita på varken andra människor eller sitt eget sinnestillstånd. Milewski själv har pekat ut Dr Jekyll och Mr Hyde som sin inspriation, men den sista twisten tycker jag bär Poes märke. Det är en imponerande debut där många klassiska ingredienser från skräckkulturen möter ett nutida postmodernt samhälle.
Mottagen: 13 april 2012
Anmäl textfel
