Jag säger: Händer det här verkligen på riktigt? Och så som han ser på mig förstår jag att svaret är ja. Att det alltid har varit ja. I det ögonblicket känns det som om det inte finns något annat än det ordet. Allt som hände i somras, och alla andra somrar innan dess, har lett fram till det här.

Isabel mäter livet i antalet somrar hon har levt. För henne är det helt självklart allt händer ju på sommaren. Allt som är spännande, allt som är förtrollande och allt som betyder något. Vintern är bara en transportsträcka tillbaka till sommarhuset vid havet dit hon åker med familjen varje sommarlov. Dit kommer också bröderna Jeremiah och Conrad och deras mamma Susannah, som äger huset. Tillsammans tillbringar de två familjerna hela långa sommaren där, och för Isabel existerar inget alternativ.

Isabel älskar det slitna gamla strandhuset, alla knäppa traditioner som hon och killarna upprätthållit sedan de var små, och hon älskar framför allt det faktum att ingenting har förändrats sedan dess. Fram tills nu. För den här sommaren den här skimrande sommaren kommer saker att förändras. Redan när Isabel stiger ur bilen känner hon något i den salta luften. En ny känsla. Något vuxet, något ... hemligt. Och när krocken mellan nya aningar och minnen från förr trasslar till relationen mellan Isabel, Conrad och Jeremiah så står det klart de måste acceptera att de är framme vid en plats dit varje sommarstig hittills har lett.

Sommaren jag blev vacker är den fantastiska, första delen i en planerad trilogi, om att plötsligt förväntas vara vuxen nog för sanningen. Den kan göra ont, men den kan också fresta, skaka om eller ge tröst. Med total närvaro och på det mest stillsamma, självklara sätt skildrar boken himlastormande förälskelse, familjehemligheter och sorg. Fulländad sommarläsning!