LitteraturMagazinets recension
av Med eller utan dig, Jenny Berggrund
En tecknad tv-serie
En vän är försvunnen. Lever han ens? Ink har ett uselt jobb och en tillfällig bostad. Alla i kompiskretsen tycks ha något bekymmer och snart är en intrig i full rullning.
Huvudpersonen i Berggrunds debutbok heter Ink och är en ung person, lika stark som svag i en härlig balans som vare sig förskönar eller förminskar. Runt henne finns många andra: Stella, den bästa vännen som är förtvivlad över att hennes flickvän ska vara bortrest en längre tid. Kaj, en ung man som alltid hänger med tjejgänget och alltid tycks ha kul – eller hur mår han egentligen? Leo, som är kär i Ink men inte vågar säga något. Fia, läkare som är ihop med en alldeles odräglig pojkvän. Adam, som Ink faller för mer som döljer vissa väsentliga saker. Tobbe, som är försvunnen och visar sig ha blivit överkörd. Blev han mördad eller var det en olycka?
Ingen i den här boken är perfekt, även om vissa är lite mer usla än andra. Adam beskrivs som en svekfull poly-person, lite tröttsamt som porträtt kan jag tycka. Trevligare att utmana stereotyper än bekräfta dem – men annars är det inte alltför ofta som jag stör mig på sådant i Berggrunds bok. Trevligt är åtminstone att Stella beskrivs som bisexuell på ett helt självklart sätt. Och självklart ska jag inte bedöma Berggrunds debut enbart utifrån sådana frågor, för den är riktigt snyggt tecknat och har en intrig med många inblandade karaktärer som på ett modigt sätt blandar samman många trådar, ror bygget i land och lämnar lagom mycket öppet för en uppföljare som jag definitivt ser fram emot.
För att vara debutant är Berggrund otroligt säker i sitt berättande. Hon vågar skildra samtal där jag länge inte vet riktigt vad som pratas om, vilket leder till en spänningsmättad osäkerhet som jag uppskattar stort. Att avsluta med en prolog är också riktigt snyggt gjort. Som helhet är ”Med eller utan dig” en dyster, men inte grå, mörk, men inte deprimerande, brett upplagd, men inte rörig serieroman som vågar mycket, vinner det hela och är episk på ett sätt som behövs i svensk seriekonst. Li Österberg och Patrick Rochling har också gett sig på att närmast teckna en tv-serie och från deras hand har det kommit ut en mängd album. Om inte Berggrund åtminstone låter Ink och hennes vänner få befolka en trilogi är jag gruvligt besviken.
Mottagen: 22 december 2012
Anmäl textfel
