LitteraturMagazinets recension
av Varför vara lycklig när du kan vara normal?, Jeanette Winterson
Magiskt skrivet om tragisk barndom
Jeanette Winterson har skrivit en stor mängd böcker kännetecknade av experimentellt språk, queera teman och sagoinslag. Hennes debutbok från 1985, ”Oranges Are Not the Only Fruit” (svenska titeln "Det finns annan frukt än apelsiner"), brukar räknas som självbiografisk. Huvudpersonen, Jess, har många likheter med författaren: de är båda adopterade och uppväxta med märkliga adoptivmödrar i pingstkyrklig miljö som de brutalt blivit utkastade ifrån när de börjat ha relationer med andra kvinnor. Nu när Winterson till sist har skrivit en ren självbiografi blir det dock tydligt att hennes debutbok var fiktion – som hon själv skriver i ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” så orkade hon aldrig tidigare skriva om sitt liv i dess fulla absurditet.
För det finns mycket galghumor i Wintersons berättelse om en sjuk uppväxt med en sjuk mor och hur det har lett till allt annat än funktionella sätt att handskas med livet. Den som väntar sig Wintersons vanliga språkhantering och svindlande, vindlande berättelser blir nog besviken – men humorn och den uppriktiga tonen uppväger allt detta med råge. Det blir på många sätt ytterligare en skildring av dålig uppväxt, men jag är absolut beredd att förlåta Winterson för detta. Jag njuter av hennes berättelse, trots att dess innehåll är allt annat än njutbart. Titeln är en autentisk fras som modern säger strax innan Jeanette rymmer hemifrån. Då är hon sexton år och har utsatts för flera dagars brutal exorcism, för att befria henne från den demon som hon måste vara besatt av, eftersom hon väljer att älska (med) kvinnor.
Sådana extrema situationer är dock inte lika iögonfallande som den normalitet som fanns i hemmet där Jeanette växte upp: en ständig väntan på den yttersta dagen, bibeln som den i princip enda tillåtna boken – när modern upptäckte att Jeanette hade samlat på sig romaner brände hon upp dem – och en verklighetsuppfattning där demoner är lika naturliga som matbrist och nätter på trappan för att dörren helt enkelt är låst och Jeanette inte har någon nyckel. Hela dagar då modern bara är försvunnen, antagligen för att gå på bio, som ju annars är förbjudet. En miljö där förbuden trots allt inte är det märkligaste, utan hela andan av att trots alla dessa regler så är ingenting förutsägbart eller normalt, allt är på randen till totalt kaos, total galenskap. Winterson beskriver inte själva religiositeten som felet – tvärtom framstår det ramverk och den trygghet som ändå rymdes i frikyrkligheten som det mest fungerande i hennes liv.
”Vi kretsade runt varandra, vaksamma, övergivna, fyllda av längtan. Vi kom nära men inte tillräckligt nära, och sedan stötte vi för alltid bort varandra.”
Så skriver Winterson om relationen till adoptivmamman, som omväxlande kallas mor och ”Mrs Winterson”, i kontrast till den biologiska mamma som Winterson till sist får kontakt med, efter många byråkratiska turer. Winterson skriver dock aldrig om ett lyckligt återfinnande, utan erkänner all ilska och det faktum att den kvinna som födde henne må vara sympatisk, men förblir en främling som aldrig fanns där när hon verkligen behövdes. När den biologiska mamman ifrågasätter adoptivmammans uppfostran känns det inte alls rätt för berättarjaget/Winterson.
Över huvud taget vågar Winterson gå utanför det förväntade på ett sätt som helt enkelt känns ärligt, och hennes sätt att resonera kring sina böcker – till exempel det faktum att de så ofta handlar om kärlek och begär, just det som saknades och var förbjudet när hon växte upp – är verkligen en aha-upplevelse för de som har läst Wintersons romaner. För dem som inte (ännu) har gjort det, hoppas jag att denna självbiografi kan vara en inspirerande ingång till ett fantastiskt författarskap.
Mottagen: 25 augusti 2012
Anmäl textfel
