LjudboksRecension
av Stengudarna, Jeanette Winterson
Humor, poesi och kärlek medan vi går mot undergången
Om och om igen har jag lyssnat på boken och försökt förstå varför den griper mig så mycket. Till sin handling kan den påminna om Harry Martinssons ”Aniara” och Karin Boyes ”Callocain” i sin poetisk uttryckta pessimism inför mänsklighetens och jordens utveckling. Vi går mot undergången, vi gör de samma fel om och om igen, vi lär oss ingenting av historien...
'Spike - this is never going to work. Humans can't do it – either we kill the each other or the planet or both. We destroy the lot rather than to make it work.'
'It's taken you a long time to get here.'
'Sixty-five million years since the dinosaurs.'
Men Wintersons roman är skriven med så mycket livsbekräftande kärlek och med så mycket poesi. En allestädes närvarande kärlek som aldrig upphör hur än personerna och tiderna förändras:
”A quantum universe – neither random nor determined. A universe of potentialities, waiting for an intervention to affect the outcome.
Love is an intervention.
Why do we not choose it?”
Billie Crusoe väljer hela tiden kärleken fast hon tvekar, längtar...
”But I never found a place to land.”
Det spelar ingen roll om hon är vetenskapskvinnan utvisad till ”The blue planet” från den döende planeten Orbus som kommer att älska Spike, den vackraste ”Robo sapiens” man kan föreställa sig i form av en kvinna. Eller om Billie Crusoe är den strandade sjömannen på Påskön 1774. Eller spädbarnet som intensivt älskar sin mor, den unga kvinnan som om och om igen försöker göra sig av med det älskade, men oönskade barnet. Eller kvinnan som sextiofem miljoner år efter jordens ”upptäckt” möter sin ”Friday” att de båda har överlevt tredje världskriget. Hon är alltid den Älskande. Hon älskar sin planet, sin svekfulla mor, sin hund, en ”Robo sapiens”, en kvinna eller en man ända in i och förbi döden.
”Any scientist can say what happened in the seconds after the Big Bang. But none has any idea what was happening in the seconds before. The cosmic Yes. Yes I said, and yes.
My mother saying yes to my father and, like it or not, that was yes to life and, like it or not, that life was me.”
...”The first word, the-in-beginning word. Yes.
Det finns finns även så mycket humor i romanen, en humor som gör det värsta uthärdligt:
'Will you sleep with me?'
'I can't sleep with a computer'
Eller den till synes korkade Pink McMurphy som med sina snabba associationer får mig att skratta högt...
Romanen finns översatt till svenska med titeln "Stengudarna" men finns inte som svensk ljudbok. Det är den engelska ljudboken med titeln "The Stone Gods" jag har lyssnat på om och om igen. Den är svår att lyssna på, på sina håll har jag fått ta den tryckta boken (på engelska) till hjälp för att uppfatta texten. Det är dock inte bara språket utan främst poesin som på en och samma gång gör boken så svår och så outslitlig.
Förr eller senare kommer jag att läsa den svenska översättningen, men att lyssna till engelsk poesi i original är fascinerande! Ofta bara anar jag betydelsen och som med all poesi öppnas världen och jag ser något nytt jag aldrig sett förut. Jag tror aldrig jag kommer att bli klar med denna bok.
'Poetry didn't save us, did it?'
'Not once, but many times.'
Mottagen: 23 maj 2012
Anmäl textfel
