LitteraturMagazinets recension
av Konst : essäer om extas och skamlöshet, Jeanette Winterson
Winterson skriver strängt och passionerat om konst
I sina essäer går Jeanette Winterson till angrepp mot lättuggade alster, medias förflackning och populärkulturens invasion av våra sinnen.
Den som vill uppleva konst, som litteratur, musik, måleri, måste anstränga sig – samla kunskap och avsätta tid, koncentrera sig. Den som gör det kan råka ut för att konsten lirkar fram känslor som man vanligtvis inte upplever, för konsten är ett uppror mot det tillstånd av levande död, som vardagslivet är.
Så skriver Jeanette Winterson i boken ”Konst – essäer om extas och skamlöshet”. Jag har tillbringat sommaren men den, smågrälat med den ibland, längtat efter den annan tid. Titeln är ju minst sagt lockande och jag tycker mycket om hennes romaner. Därför var det lite tungt att upptäcka det jag tyckte var snobberi och att hon med det delvis missar sin pedagogiska uppgift.
Hon vänder sig rätt moraliserande och upprört mot lättuggade alster, medias förflackning och populärkulturens invasion av våra sinnen. Påstår att undanflykter som ”Jag begriper inte den här dikten” eller ”Jag tycker inte om den här tavlan” säger något om den som uttalar orden, men ingenting om verket. Läsaren eller betraktaren eller lyssnaren vill bara inte gå utanför sin egen bekvämlighetszon eller skyggar kanske för att bli bringad ur fattningen av nya eller bortglömda känslor och upplevelser, skriver hon strängt och rätt moraliserande.
Hon skriver om västvärldens ”neddrogade liv där förortsvärderingar prackas på oss som det högsta goda”. En förälskelse eller konstupplevelse är det vi egentligen har behov av och längtar efter, konsten ”utgör ett hot och en lättnad i det oförverkligade livets oformliga neutralitet.”
Egentligen går det inte att rycka citat så här ur essäerna. Det blir inte rättvist. Texterna bör kanske i stället sammanfattas, de utgör en undersökning av och än mer en plädering för vad den sanna konsten med sin fantasi och komplicerade känslor betyder och alltid har betytt för mänskligheten. Vad den är, hur man närmar sig den och vad den kan få för betydelse för livet – och för Jeanette Winterson själv.
I första hand skriver hon om litteratur, den ”stora” klassiska . Ge den tid, som med en kärleksrelation, det är ju en relation man upprättar mellan sig, verket och konstnären, skriver Winterson. Stäng in dig och försjunk i en boks universum omgiven av andra böcker i ”den kontemplativa ön avskuren från all brådska, utanför tiden.” Gå ner i författarens tempo, se orden, känn rytmen, se bilderna.
Det går att både invända och hålla med. Känna sig utestängd av stora ord som ”sant” och ”äkta”, förskräckt undra om all läsning hittills bara har varit ynka skrap på ytan. Men samtidigt är hennes passion smittande. Exempelvis tycker hon att man ska sätta sig framför en målning som väcker ens intresse, betrakta den i en timme och se vad som händer inne i en. Hon argumenterar också för att man ska läsa, verkligen l-ä-s-a och njuta av Virginia Wolfs ”Vågorna”.
Jag har inte gjort någondera än, men vänta bara!
Mottagen: 12 augusti 2014
Anmäl textfel
