Recension
av Mansfield Park, Jane Austen
Tebjudningsbok med varm stämning
Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla – man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut – men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.
"Mansfield Park" är en sen Austen-roman och skiljer sig något från "Pride and Prejudice". Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är – som min mamma föraktfullt utbrast – ett mähä.
Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.
Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllekofta. Kanske grådaskig i jämförelse med "Pride and Prejudice" (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.
"Mansfield Park" är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.
Mottagen: 20 september 2012
Anmäl textfel
