LitteraturMagazinets recension
av Hjärtats innersta röst, Jan-Philipp Sendker
Sendker hittar inte på allvar hjärtats innersta röst
Jan-Philipp Sendkers succé "Konsten att höra hjärtslag" blev den mest sålda pocketboken 2015. Nu kommer den efterlängtade uppföljaren, "Hjärtats innersta röst".
Vi har alla varit där. Ett prestigefyllt möte där vi förväntas presentera något avgörande. Det kanske viktigaste ögonblicket i vår karriär. Allas blickar är riktade mot oss, vi känner nervositeten, kallsvetten och den allt häftigare andningen. Vi tar sats, men just när vi ska börja prata hör vi den där rösten någonstans bakom ryggen som undrar vad vi håller på med. Vad gör vi här, egentligen? Hur hamnade vi i allt detta och vilka är vi på riktigt? Borde vi inte resa oss, gå härifrån och göra något vettigt av våra liv istället?
De flesta av oss struntar i den där rösten, andra plågar sig igenom presentationen och bestämmer sig för att införskaffa lugnande till nästa gång, men ytterligt få gör som Julia Win i Jan-Philipp Sendkers "Hjärtats innersta röst": faktiskt reser sig upp och går därifrån. Nu visar det sig att den röst Julia hör inte är en inre röst, utan tillhör en annan kvinna med namnet Nu Nu. Kvinnan har alldeles nyligen och hastigt gått bort på ett sätt som vållade uppmärksamhet i den burmesiska by där hon levde. Hennes själ är orolig, tar därför plats i Julias kropp och ställer obekväma frågor.
Julia är framgångsrik advokat i New York och specialist på upphovsrätt. Hon lever ensam och har bara en riktigt god vän, Amy. Det är hos henne hon söker råd. Tio år tidigare letade hon efter sin far, en berättelse som skildras i Sendkers debutroman "Konsten att höra hjärtslag", en bok som har blivit en bästsäljare i många länder. Efter att i åratal ha skjutit upp återbesöken till sin halvbror i landet är Julia nu åter tvungen att ge sig av till Burma för att ta reda på varför Nu Nu inte kan finna frid och vad hon vill att Julia ska göra.
I Burma får Julia ta del av Nu Nus och hennes son, Thar Thars, livshistoria. Det är berättelser om kärlek, sjukdom, konflikter och död. Allt överskuggas av inbördeskriget och militärens brutala framfart bland byarna och i djungeln. Nu Nu ställs inför ett fasansfullt val mellan sina två söner, vilket splittrar familjen och gör henne olycklig. Genom att leta reda på den ene sonen finner istället Julia till slut kärleken.
När jag bedömer ett skönlitterärt verk är det vad författaren berättar och hur som är avgörande, inte huruvida storyn är realistisk. Olika genrer ställer olika krav på realism. Att det bor två själar i Julia Wins kropp stör mig alltså inte i sig självt, men syftet måste övertyga. I "Hjärtats innersta röst" blir det väldigt krystat att använda det som katalysator för att få Julia att återvända till Burma. Snarare är det märkligt att hon inte har åkt tillbaka på tio år fast den första upplevelsen där gjorde så starkt intryck på henne.
Så vad är det då Sendker vill berätta? Vad är avsikten med den här romanen? Bitvis känns den som nyandlig underhållning enligt klassiskt "åk-iväg-och-finn-dig-själv"-koncept. När så livsödena återberättas blir det mer ett försök att skildra livet på landsbygden i Burma, för att till slut bli en appell till kärleken. När jag har läst ut boken undrar jag fortfarande vad den egentligen handlade om.
Tyvärr är det endast några få passager som griper tag i mig och transportsträckorna mellan kärnberättelserna är på tok för långa och ointressanta. Bokens trehundraåttio sidor skulle med behållning kunna bantas till runt tvåhundrafemtio. Miljöskildringarna ger intryck av kulisser, gestalterna blir mer typer än riktiga människor och efter läsningen har man inte vunnit några större insikter om Burma. Kort sagt, Jan-Philipp Sendker hittar inte på allvar hjärtats innersta röst i den här romanen.
Jag ger trots allt boken betyget tre för ambitionen att försvara kärleken och skildra ett land som sällan syns i media, men det är en mycket, mycket svag trea.
Mottagen: 30 mars 2016
Anmäl textfel
