LitteraturMagazinets recension
av Dandy, Jan Guillou
Konst och frigjordhet i början av det stora århundradet
I andra delen av Jan Guillous romansvit om 1900-talet är det yngste brodern Sverre Lauritzen som står i centrum, han som svek bröderna och flyttade till England med sin stora kärlek, Lord Albert.
Som nybakad ingenjör är han ivrig att bidra till den tekniska utvecklingen som går allt snabbare. Trots det dras han allt mer till den konst som han utövade som student i Dresden; porträttmålning. Hans förmögne och hemlige älskare uppmuntrar honom och tillsammans ger de sig in på konstmarknaden för att hitta nya verk som de kan hänga på slottet Manningham där Albert är överhuvud.
Under tiden som Sverre och Albert bosätter sig på slottet rör de sig samtidigt i konstnärskretsar i London och träffar Bloomsburygruppen, som är nytänkande med sina idéer om sexualitet, kvinnlig rösträtt och konstnärlig frihet. Det blåser förändringens vindar och snart blir livet som tyskspråkig och homosexuell allt mer svårt att leva i England, när ”det stora kriget” med Tyskland närmar sig. Det kommer att hota både den frihet som Albert och Sverre dittills har kunnat njuta av, men också deras relation.
Det faktum att fokus ligger på frågor som rör konst, sexualitet och relationer känns lite oväntat. Visserligen har det också tidigare funnits inslag av detta i de politiska böckerna om Hamilton och Arn, men då mer som garnering.
Guillous kanske främsta egenskap som författare är att han kan fånga en tidsanda så att det känns både trovärdigt och intressant, oavsett om han behandlar medeltiden, 1600-talet eller 1900-talets början. Även i "Dandy" är den stora behållningen att ta del av hur människor levde och tänkte i England åren innan första världskriget.
Som vanligt är det gedigen research som ligger bakom Guillous historiska romaner och därför skildrar boken samhällsförändringarna på ett skickligt sätt. Kända och mindre kända historiska händelser och personer passerar förbi när huvudpersonerna rör sig i såväl Londons innemiljöer som i Kenyas inland.
Redan i första delen av Det stora århundradet, "Brobyggarna", var det något som saknades i personteckningen av bröderna Lauritzen. Eventuellt gjorde Guillou ett misstag när han hoppade över en stor del av brödernas liv från barndomen till vuxenlivet. Som läsare har man inte riktigt fått lära känna dem innan de kastas in i alla historiska skeenden.
Dessutom har Guillou som vanligt en förkärlek för att överdriva sina karaktärer så att deras förmågor ibland upplevs nästan omänskliga. Det passar bra till agentromanerna om Hamilton och hjältesagan om Arn, men när liknande drag tillskrivs Lauritz, Oscar, Sverre och andra tappar berättelsen i trovärdighet. Tyvärr bidrar det till att läsupplevelsen inte blir den höjdare som förväntas.
Mottagen: 7 september 2012
Anmäl textfel
