Recension
av Varma kroppar, Isaac Marion
Ovanlig kärlekshistoria i en värld full av zombier
Världen har blivit invaderad av en mystisk farsot som gör att alla som dör blir zombier. R är en utav de Döda. Han minns inte vad hans riktiga namn är. En bit utanför en stad – lika död som alla andra städer – ligger en flygplats. På den flygplatsen bor han tillsammans med en massa andra Död. Ibland måste de gå på jakt in till stan för att finna det de behöver för att överleva: Mänskliga hjärnor. När de äter en hjärna får de uppleva hela den människans liv.
Under en av dessa jaktfärder möter han Julie och blir genast förälskat. Allting ändras. Till att börja med visste han inte ens att Döda kunde känna såhär. Stegvis blir han mer och mer mänsklig och är villig att göra allt för att få vara tillsammans med henne.
Det här är min allra första bok om zombier. Tidigare har jag tittat på en del zombiefilmer, men apokalypsböcker (apokalyps i betydelsen världens undergång och inte uppenbarelse) har jag hållit mig ifrån över lag. Berättelsen om R och Julie är en riktig Romeo och Julia-berättelse. Den här kärleken är kanske ännu mer förbjuden än den i Romeo och Julia. Hur ska en Död och en levande kunna vara tillsammans utan att någon av dem snart blir dödade?
Jag tycker att den här synvinkeln är väldigt intressant. Något jag tycker är intressant är att det inte är själva apokalypsen som är centrum i den här berättelsen. Istället får en kärleksberättelse utspela sig i en värld som snart kommer gå under. Världsundergången är bara miljön, inte berättelsen. Jag tycker att det ger historien en lite roligare twist än om den endast skulle bygga på själva domedags-grejen.
Något annat som jag verkligen gillade med den här boken var språket! Trots att berättelsen berättas ur zombie-synvinkel har det inte snålats med språket. Det är verkligen fantastiskt fin ibland. Ibland är det också riktigt fyndigt.
Jag blev fångad redan från de första meningarna. Jag menar, hur kan man inte bli det, när den börjar såhär:
”Jag är död, men det är inte så farligt.”
Redan där är jag fast, men fortsättningen är för bra för att inte även den ska bli citerad:
”Jag har lärt mig leva med det. Jag är ledsen att jag inte kan presentera mig ordentligt, men jag har tappat bort mitt namn. Det har vi nästan allihop. Vi tappar bort dem som bilnycklar, glömmer dem som födelsedagar. Mitt kan möjligen ha börjat med ett ”R”, men det är också allt jag vet. Det är rätt kul, eftersom jag alltid glömde andra människors namn medan jag fortfarande levde. Min vän ”M” säger att det ironiska med att vara zombie är att allt är rätt kul, men vi kan ändå inte le eftersom läpparna ruttnar bort.”
Mottagen: 12 mars 2012
Anmäl textfel
