LitteraturMagazinets recension
av Konsten att dö, Inger Edelfeldt
För många lösa trådar i Inger Edelfeldts nya roman
Mångsysslaren Inger Edelfeldt har skrivit en roman om en kvinnlig fotograf som har passerat de femtio och försöker förstå att hon inte längre är ung. Men ingenting klaras upp, allt hänger i luften.
Jacky Måhlin, medelålders fotograf, försöker förstå att hennes dagar i det konstnärliga rampljuset är räknade. En kvinna med mopsansikte och gyllene hårsvall träder in i hennes studio och har snart blivit mer än önskvärt involverad i hennes liv. Kvinnan liknar en ängel, men hon kommer inte med några underverk – snarare med total förstörelse.
Edelfeldt är en storartad mångsysslare. På sin lyra har hon otaliga strängar: hon är konstnär och serietecknare, men också författare till både romaner, diktsamlingar, novellsamlingar, barnböcker och ungdomsböcker. Sedan debuten 1977 kan över tjugo titlar räknas upp. "Konsten att dö" är hennes första roman sedan den alldeles storartade "Samtal med djävulen" som kom 2010.
"Konsten att dö" handlar om Jacky Måhlin, en fotograf som har passerat de femtio och försöker förstå att hon inte längre är ung. Hon är inte den där destruktiva kvinnan som var ute efter att provocera med sin konst. Hennes berömda gloria håller på att halka av och hon får vara nöjd med att hanka sig fram på kommersiella uppdrag.
Det går helt enkelt inte åt rätt håll och Jacky kan inte ändra på tidens gång. Den retrospektiva utställningen som skulle göras på Kulturhuset försvann i omorganiseringar och den där dokumentärfilmaren som ville göra en film om just henne valde att göra en film om någon helt annan istället.
Jacky har en älskare som är gift. Hon intalar sig själv att hon är polyamorös och inte förmår känna avundsjuka, vilket inte alls är särskilt sant – när det kommer till kritan. Hennes liv blir inte mindre komplicerat när hon ser en fulsnygg, mopsliknande kvinna på ett café och ber henne vara modell.
Mopskvinnan heter Monia och går med på att bli fotograferad bara om hon får betalt. Som ensamstående mamma utan arbete och med en barnafader som dött under oklara omständigheter behöver hon varje krona. Hennes mörker är djupt och Jacky kan inte låta bli att dras med i en virvel som kommer att förstöra den lilla ordning som fanns i hennes liv.
"Konsten att dö" är en mycket märklig roman. Länge känns det som att inte särskilt mycket händer, takten är långsam, utvikningarna och de inte alltid så relevanta inre monologerna många. Sedan, på slutet, händer plötsligt en hel del – men utan att en enda tråd klaras upp. Allt hänger i luften när vi når det mycket öppna slutet.
Jag kan inte påstå att den lösningen känns särskilt lyckad. Även om jag älskar när avslutningar vågar lämna frågor kvar åt mig som läsare så känner jag mig mest bara snopen och förvirrad efter sista sidan i "Konsten att dö". Upplägget känns inte alls genomtänkt och som bok blir den därför snarare läsbar än oförglömlig. Av en författare som Edelfeldt hade jag väntat mig betydligt mer.
Mottagen: 22 januari 2014
Anmäl textfel
