LitteraturMagazinets recension
av Konsten att dö, Inger Edelfeldt
Bekännelser och betraktelser
Inger Edelfeldt är författare, illustratör, översättare och seieskapare. Hon debuterade 1977 med komma ut-romanen "Duktig pojke" och har sedan dess skrivit närmare fyrtio verk, från barn- och ungdomsböcker till romaner, novell- och diktsamlingar och seriealbum.
Inför februari månads FörfattarFokus läste jag ”Betraktandet av hundar” från 1997 och ”Konsten att dö” från 2014. "Betraktandet av hundar" är en bekännelseroman i dagboksformat. Den handlar om Ragnar Kalmén, en överlägsen och inte alltigenom sympatisk förtidspensionerad lärare med stark förkärlek till citattecken. "Konsten att dö" är en mer sprudlande roman med flera intressanta stickspår. Den handlar om fotografen Jacky Måhlin, och egentligen mer om konst än om döden, även om själva förgängligheten är förenad med såväl karriärer som relationer.
Trots de skilda handlingarna och de olika huvudpersonerna fanns det fler beröringspunkter mellan böckerna än jag kunnat ana.
Ragnar och Jacky är båda ensamvargar utan egna barn och de befinner sig i en fas där de rannsakar sig själva, sina yrkesliv, sina uppväxter och sina relationer till andra. Historierna sinsemellan är väldigt olika, liksom berättartekniken. Den senare romanen har egentligen inte har lånat något från den tidigare boken, ändå återinträder en del element. Utöver slumpmässiga möten där papperslappar med telefonnummer byter ägare så återkommer en del generella företeelser. Stockholmsmiljöer, komplicerade modersrelationer och hundar. De nästintill ovidkommande detaljerna som också dyker upp i den senare boken är desto mer oväntade. Horoskop, kondylom, sexaffärer i Köpenhamn, italienska orter och vuxenvattkoppor. Små omständigheter som saknar betydelse för handlingen, men ger en Edelfeldtsk stämpel.
Ragnar Kalmén, den fyrtiofemårige förtidspensionerade läraren i ”Betraktandet av hundar” och Jacky Måhlin, den femtiotvååriga kultfotografen i ”Konsten att dö”, träffar slumpmässigt på varsin kvinna. Jacky Måhlin får syn på den unga kvinnan Monia under en promenad i Tyresta nationalpark. Hon har inte kameran med sig men hon vill gärna fotografera henne och ger henne en lapp med sitt nummer. Ragnar Kalmén får Ellas telefonnummer på en papperslapp när han sitter på en bänk i Hagaparken och tittar på hundar. Ella och Monia blir båda något slags skyddslingar till Ragnar och Jacky som motvilligt tar sig an dem.
Det fanns faktiskt ingen tanke bakom de Edelfeldt-titlar jag valde, men böckerna kompletterar varandra oväntat väl. Ella och Monia är två katalysatorer som sakta men säkert förändrar Ragnars och Jackys liv. ”Betraktandet av hundar” föll mig inte omedelbart i smaken då jag har svårt för dagboksformatet och huvudpersonens överanvändning av citattecken, men hans bekännelser och hur han drabbas av Ella tillfogar det harm jag saknar i ”Konsten att dö” som, titeln till trots, är mer av det betraktande slaget.
Mottagen: 3 februari 2019
Anmäl textfel
