LitteraturMagazinets recension
av Juliane och jag, Inger Edelfeldt
Gotisk romantik och romantisk skogsidyll: Två 80-talsklassiker i nyutgåva
Inger Edelfeldt är författare, illustratör, översättare och seieskapare. Hon debuterade 1977 med komma ut-romanen "Duktig pojke" och har sedan dess skrivit närmare fyrtio verk, från barn- och ungdomsböcker till romaner, novell- och diktsamlingar och seriealbum.
Med författarfokus på Inger Edelfeldt kände jag mig först lite vilsen. Namnet gav mig inga tydliga minnen. Men med lite efterforskningar visade det sig att jag flera gånger suktat efter hennes novellsamling ”Kläderna” (2017), som student läst hennes debutroman ”Duktig pojke” (1977) och som barn drömt mig bort med hennes illustrationer till J.R.R. Tolkiens ”Sagan om ringen”. Så visst hade jag en relation till Edelfeldt, bara en något splittrad sådan.
Nu har jag dessutom läst två av hennes böcker för barn- och ungdom. Hennes ungdomsbok ”Juliane och jag” (1982) som var för 80-talet vad Sara Kadefors ”Sandor/Ida” var för 00-talet. Numera är båda kult- och klassikerförklarade. Samt hennes ”Missne och Robin” (1980) som riktar sig till den övre mellanåldern. Båda gavs ut i en vacker nyutgåva av Modernista våren 2018 med Edelfeltds originalillustrationer.
I ”Juliane och jag” är det fjortonåriga jaget Kim som berättar. Juliane är ny i klassen och det blir snabbt tydligt att hon inte passar in. Hon håller sig för sig själv men blir utsatt för mobbing, och Kim skäms för att hon inte vågar säga ifrån. När hon en dag tar mod till sig och knackar på hemma hos Juliane börjar en stark vänskap snabbt växa fram. För Kim är det en frigörelse att hon nu slipper fortsätta försöka passa in i mallen för hur hon som tonåring ”borde vara”. Istället för att shoppa, röka och läsa kärleksnoveller spenderar hon och Juliane istället sin tid med att läsa gotiska skräckromaner, prata om berättelser de vill skriva och starta en häxordern där de såväl utövar förbannelser som (kanske) säljer sig själ till satan.
”Missne och Robin” handlar om tolvåriga Torun (som väljer att kalla sig Robin efter Robin Hood). Efter att ha råkat kliva på en harklöver blir den vanliga skogen Torun lekt i varje sommar istället ”De odödligas skog”. En skog där tiden fungerar annorlunda och där det bor sumpgastar, grå-andar, vilseförare och förfärare (för att nämna några). Där bor även den androgyne tjärnalven Missne som är charmig och snäll men också retsam och farlig, och hen behöver Toruns hjälp för att rädda skogen från att förgöras.
Precis som Kim måste vara modig för att våga närma sig Juliane måste Torun vara modig för att hjälpa Missne. Torun kan bli Robin i De odödligas skog, kan Kim bli Barbastella i häxordern hon bildar med Juliane och det är i dessa andra, mer androgyna skepnader Edelfeldt ger oss karaktärsdjup och böckernas teman blir tydliga. Fantasin används som redskap och ensamheten som katalysator i sökandet efter identitet. Frigörelsen är det slutgiltiga resultatet Edelfeldt påminner oss gång på gång om ambivalensen i att vara ung.
Det fantasifulla och magiska är på olika sätt estetiska grundpelare i Edelfeldts två böcker, men hur hon använder det skiljer sig åt. I ”Juliane och jag” är det den drömska, gotiska romantiken bredvid vardagsrealism i skol- och stadsmiljö. I ”Missne och jag” är det sommar och en stuga ”på landet” med skogen direkt utanför dörren som ger oss sommarlovs idyll och trolsk nationalromantik. På två olika sätt kanske en tidig motreaktion gentemot 70-talets diskbänksrealism och politiska barnböcker. Tankarna går ofta till andra aktuella författare från årtiondet, inte minst de mest uppenbara: Maria Gripe med bland annat ”Agnes Cecilia” (1981) och Astrid Lindgren med ”Ronja Rövardotter” (1981).
”Juliane och jag” är den starkare av böckerna, men ”Missne och Robin” känns uppfriskande tidlös med sin sagoskog och androgynitet. I ”Juliane och jag” är tidsmarkörer nästan skrivet-på-näsan tydliga trots att årtal aldrig nämns i boken. Det läses Starlet och Allers och modet består av lackstövlar och hemstickade västar. För den vuxna läsaren blir det ett (kanske) nostalgiskt kast tillbaka till 70-talet, men för dagens yngre läsare finns få markörer att relatera till. Tur (eller otur) är väl att den sociala konventionen barn och ungdomar emellan är densamma genom alla tider och att det är just denna konvention Edelfeldt skildrar och ifrågasätter så väl.
Det enda jag saknar är ett passande förord för att förgylla nyutgåvorna, varför inte av Edelfeldt själv?
Mottagen: 25 februari 2019
Anmäl textfel
