LitteraturMagazinets recension
av Det, Inger Christensen
En diktsamling som rubbar världsordningen
Inger Christensens diktsamlingar blev inte många till antalet, men de har gett henne rykte som en av Nordens mest betydande poeter. Ifall jag tvivlade på det när jag läste "Alfabet" och "Ljus", så är jag åtminstone fullt övertygad efter "Det".
Där "Alfabet" var dikter som utgick från alfabetet och radade upp olika ord beroende på deras begynnelsebokstav, vilket är tämligen experimentellt, var debutdiktsamlingen "Ljus" inte direkt klassicistisk, men ändock ganska traditionell i sina ämnesval.
"Det" är konceptkonst. Systemdikt. Vi har en prolog och en epilog. Däremellan kommer tre avdelningar: Logos (det vill säga ordet), Handlingen och Texten. Varje avdelning är uppdelad i åtta delar och varje del innehåller åtta dikter. De åtta delarna återkommer i varje avdelning, med nya dikter men med ett gemensamt angreppssätt. Det gör att poesin i "Det" bygger på både upprepningar och variationer.
Går det att skriva poesi utifrån de premisserna? Javisst - det är läskigt bra! Christensen angriper både språket och samhället, människan och normaliteten. Det automatiska, maskinlika i upprepningarna står aldrig i vägen för poetens röst och särart. Hon leker med det traditionella men gör sitt eget av det.
En man "är vit och äter salt" och "Hans ord och exkrementer är stjärnor". Någon äter frukost med Buddha, en osynlig frukost med "luftknivar luftgafflar". Det finns en anstalt där man förvarar de som menar att de abnorma är normala.
Det finns något djupt oroande i Christensens dikter. Något om oss. Om dig och mig och världen vi tror oss leva i.
Mottagen: 9 juni 2013
Anmäl textfel
