LitteraturMagazinets recension
av Mannen utan öde, Imre Kertész
En berättelse omöjlig att glömma
I sin lägenhet bakom järnridån i Budapest försökte Imre Kertész i årtionden att skriva om sina upplevelser i Auschwitz, Buchenwald och Zeitz. Först när han fick en liten bok i handen, skriven av en för honom okänd fransman, hittade han äntligen tonen för sin historia.
Boken han hittat var Albert Camus "Främlingen".
Året var 1957 och Kertész, som överlevt nazisternas koncentrationsläger, hade hamnat i nästa totalitära regim. Han ville skriva ner sin berättelse utan den allvetande blicken i backspegeln som nästan undantagslöst behärskar Förintelsens vittnesberättelser.
Liksom i "Främlingen" är berättarrösten i "Mannen utan öde" nästan helt fri från emotionella färgningar. Mer likt en kamera registrerar den skeenden, kyssar såväl som sadism, utan att värdera. Det är en distans som vid första anblicken verkar orimlig. När den först kom ut i Ungern möttes boken av tystnad.
Först när ett förlag i Berlin gav ut den vann den uppskattning, och så småningom belönades Imre Kertész med Nobelpriset i litteratur. Sedan dess har berättelsen om fjortonårige György Köves resa från Budapest till Auschwitz och Buchenwald hittat många läsare.
Györgys familj är sekulariserade judar. Han själv kan inte ens orden i bönen morbrodern ber med honom, vet inte vad de betyder. Den gula tygstjärnans hela innebörd är klar för läsaren, men inte för honom. Auschwitz och judeutrotning har han aldrig hört talas om.
Det är en del av det ohyggliga i "Mannen utan öde", att vi som läsare vet mer än György. Men också att vi genom honom ser tågfärden, sorteringen, tvättningen och arbetet. Barnet har inga förkunskaper. När läkaren vid tågets ankomst sorterar upp de anlända männen i två grupper, sympatiserar vi med György, som snabbt lägger sig till med läkarens värderande blick: han där är för gammal, han för mager, han ser lämplig ut. György underkänner från sin plats i de lämpligas grupp vissa av dem som läkaren skickar dit. Sedan bär det av till duscharna.
Det är små steg, nästan omärkbara ur Györgys perspektiv, och så har hans verklighet förändrat sig.
Men också läsarens verklighet förändras. Vi dras obönhörligt in i Györgys smutsiga halmbädd, vi bär hans cementsäck och vi finner, som han, logiken bakom det hela rimlig.
Fjortonåringen känner förargelse över de klumpiga arbetsskorna, irritation när han inte får sova, men trots allt skapar han sig en förståelse för hur det inte kan vara på något annat sätt.
Han kan inte ställa sig utanför som vi och se lägren som en ö i tiden och världen. För honom är lägren hela världen. Det vi som läsare uppfattar som distans hos pojken från hans upplevelser är egentligen vår egen historiska distans inverterad.
Kertész moraliserar aldrig. Han låter bara barnet registrera allt med samma tonlösa röst. György hatar inte sina fångvaktare, eller känner ilska över sin situation, han är där han är och följer spelreglerna.
Hat känner han först när han är tillbaka i Budapest igen. Kriget är slut och människorna där möter honom antingen med oförstående eller med alltför påträngande önskningar om att han ska berätta hur det var. För György är det inte något som ”var”, utan något som fortfarande pågår, som aldrig kommer att ta slut. ”Det är om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar” tänker han. ”Om de frågar. Och om jag inte själv glömmer det.”
Imre Kertész berättelse om György Köves är omöjlig att glömma.
Mottagen: 7 april 2013
Läs mer ...
Anmäl textfel
