LitteraturMagazinets recension av Sotis. En alldeles sann historia, Ilon Wikland
Ilon Wikland överträffar sig själv
En älskad katt blir överkörd. En liten flicka sörjer. Tills en ny, alldeles bedårande söt, kattunge dyker upp utanför köksdörren. Den har inget hem och får flytta in.
Det är storyn i all sin enkelhet i Ilon Wiklands nya bok ”Sotis en alldeles sann historia”.
Livet fortsätter.
Under ett föredrag jag lyssnade på berättade Ilon Wikland att katten Sotis finns på riktigt. Den lilla kattungen dök upp utanför huset hemma hos hennes barnbarn.
Men är historien enkel? Nej, förresten! Det är den så klart inte alls! Sorgen är djup. Och Ilon Wikland slarvar inte förbi den. Det är dramatiskt. Blodet är rött, dödens rött, samtidigt som hela världen tappar färg. Sorgen syns i flickans tomma blick och krökta axlar. När hon mister sin älskade katt tappar världen all glädje.
Berättelsen skildras i korta meningar och ljuvliga, känslostarka bilder som – det svåra ämnet till trots – utstrålar trygghet.
Boken påminner en del om böckerna om Sammeli. Relationen mellan ett barn och ett husdjur står i centrum och den där mysmamman finns där och det hemtrevligt småstökiga köket – en alldeles underbar trygghetsbas. Jag blir sugen på att krypa upp i den där kökssoffan jag med!
Men om dramatiken är vardaglig i Sammeliböckerna är det mer livet, döden och kärleken i "Sotis en alldeles sann historia”.
Ilon Wikland styrka är inte texten. Den är korthuggen och berättar bara det nödvändigaste. Orden känns till och från lite aviga i munnen när man läser högt. Man lockas att själv fylla ut och prata om det som händer. Kanske är det avsiktligt? Men bilderna – där överträffar Ilon Wikland själv!
Mottagen: 24 oktober 2012
Anmäl textfel