LitteraturMagazinets recension
av Bättre snart, Ida Pyk
Mitt i prick ur en elvaårings perspektiv
Författaren Ida Pyk kliver in i elvaåriga Sofias värld och levererar den alldeles mitt i prick.
Var och vartannat barn har skilda föräldrar. Det är inget ovanligt numera, men inte desto mindre smärtsamt. I ”Bättre snart” träffar vi Sofia vars föräldrar skiljer sig just som puberteten och tonåren står för dörren.
Sofia är elva år och märker att världen runtomkring henne förändras. Tjejerna i klassen börjar prata om mens och discona har blivit fester. Samtidigt berättar mamma och pappa att de ska skilja sig. De ska bo på olika ställen, Sofia ska slängas där emellan, samtidigt som hon ska förstå allt som händer. Men hur kan man förstå att allt ska bli bättre när mamma och pappa bara är ledsna? När de säger att de älskar varandra men inte på det sättet? Sofia som inte vill göra någon ledsen, samtidigt som hon själv håller på att explodera.
Gestaltningen av Sofia och det hon går igenom är lysande. Hur hon å ena sidan inget hellre vill än att föräldrarna ska vara glada, hur hon håller tillbaka massor av känslor för att inte göra dem besvikna. Hon ser i deras ögon hur ledsna de blir när hon fräser till eller längtar efter den andra föräldern.
Samtidigt håller hon på att gå under själv, och det är så snyggt fångat. För å andra sidan är Sofia rasande. Hon hatar dem båda två för att ingenting är som vanligt och för att de ler falska leenden. För att de hinkar i sig vin. Att ständigt pendla där emellan gör att även jag som läsare får magont.
Skolvärlden är också skickligt gestaltad. Relationen Sofia har till kompisarna, till killen hon är intresserad av, till tonåren och puberteten som finns inom räckhåll. Miljön är trovärdig. Allt ifrån engelsklärarens svengelska till paniken över att inte veta var man ska sitta i matsalen.
Jag upplever aldrig Sofias röst som tillgjord. I många barn- och ungdomsböcker kan jag ana den vuxna författaren bakom barnet, både i språk och mognad, men här hör jag bara Sofia. Boken berättas ur en elvaårings perspektiv, och jag köper det rakt av. Det är mitt i prick.
Sofias utseendefixering senare i boken är jag inte lika förtjust i. Till en början är hon väldigt sportig och ganska ointresserad av smink och kläder. Hon spelar gärna basket på rasterna och skiter i vilka byxor hon har på sig, vilket ändras i och med att Sofia lär känna Ofelia och närmar sig tonårsvärlden. Det är absolut inte orealistiskt, snarare tvärt om, men jag önskar att det inte behövde vara så. Att tjejers vuxenblivande inte automatiskt innebar en ökad utseendefixering, vilket boken i någon mening bekräftar.
Det här är en bok om barnet som kommer i kläm, och om föräldrarna som gör sitt bästa. Skilsmässa är skitjobbigt för alla inblandade. Boken varken romantiserar eller överdriver att det är så, men det finns ändå ljusglimtar. Framför allt visar den vilken fantastiskt fin relation föräldrar kan ha till sina barn, trots skilsmässor och att det blir fel ibland.
Jag skulle vilja sätta den här boken i händerna på alla barn som på något sätt varit med om en skilsmässa.
Mottagen: 12 september 2013
Anmäl textfel
