Stenminnen är ett påkostat och ambitiöst praktverk som berättar de småländska stenmurarnas historia från istiden fram till våra dagars EU-anpassade jordbruk. Många människor kommer till tals och du får veta hur en stenmur lades och varför stenmurarna plötslit blev så många. Boken är rikt illustrerad med foton i färg som gestaltar stenmurarnas gåtfulla skönhet och deras plat si det varierande småländska landskapet. Unika, gamla svarvita bilder, bland annat av John Nilsson ger inblick i tiden då murarna lades och ger ytterligare en dimension åt det hårda arbete stenbrytningen var. Ett kapitel är ägnat poeten Arne Johnssons lyriska betraktelser över stenmurarna och avslutningsvis finns en kartläggning i bild och text av sevärda stenmurar i de tre smålandslänen.

Textutdrag ur boken:

Man kan också beskriva Smålands stenmurar i siffror: De innehåller mer än 200 miljoner kubikmeter gråsten eller tillräckligt med material för 75 Cheopspyramider. Enbart i Kronobergs läns skogar ligger stenmurar som skulle räcka en tredjedels varv runt jorden. En kubikmeter sten väger två ton.

Et av de mest gripande och slående minnesmärkena över de svåra åren är Svältlyckorna i Rimshult, Almundsryds socken i Kronobergs län. Slående därför att murarna som omgärdar åkrarna framstår som så mäktiga och monumentala. Bakgrunden liknar andra murars tillkomst vid denna tid. Bonden Kral Månsson lät uppodla övre och nedre åkerlyckan under nödåren. De som bröt och släpade sten och lade murarna fick 12 skilling om dagen (cirka 25 öre) som lön för mödan. Minsta lilla slant som kunde intjänas var naturligtvis välkommen.

Många av stenmurarna är lagda av bönder under nyodlingstiden och lagaskiftesperioden och är ofta på gränsen till osannolika murbyggen. Det fanns ett allmänt intresse, närmast en passion, inte bara att bryat upp sten och utöka sin åkermark, utan också att lägga murar - det blev som en tävlan i kvantitet och kvalitet.

"Far hade aldrig semester eller fritid", säger Jan Helmersson. "Han lade bara sten." Grannar berättar också om hur Helmer Karlsson om kvällarna lade murar i fotogenlampans sken. Han talade mycket med familjen om hur de fick det bättre när åkrarna blev släta och fria från sten, att det var något som var bra för framtiden.

Stenmuren är en sinnebild för dubbelheten i människans natur. Den har tyngd, och där finns en sådan vilja till förankring att man som förberdelse gräver djupt i marken för att få till en grund som aldrig nånsin rubbas av någonting - inte av tjälen, inte av människor, inte av djur. Samtidigt finns där en självklar lätthet i anblicken av muren där den löper genom markerna. Det är till och med en berättelse om lättnad över att allt detta är gjort, över att en del av ödet är besegrat och över att muren nu är så förenad med jorden att den är en del av landskapet. (Arne Johnsson)