Recension
av Iliaden, Homeros
En krigssång om medkänsla
På den litteraturhistoriska grundkursen i litteraturvetenskap fick vi läsa en fjärdedel av vardera "Odyssén" och "Iliaden", men jag kände genast att det inte räckte. Jag ville läsa hela och båda! Redan 2008 läste jag Odyssén som jag gillade. Jag har hela tiden haft en känsla av att jag skulle gilla "Iliaden" ännu mer Sommaren 2010 blev min iliadsommar.
Så här post-Iliaden tvingas jag konstatera att jag gillade "Odyssén" bättre. Kanske på grund av att jag läste den i en långsammare takt, kanske på grund av att sida upp och sida ner med “Och så dödade greken …, son till …, trojanen …, son till …, genom att stöta sin lans genom hans skalle/buk så att hjärnan/tarmarna rann ut” blir en aning tröttsamt i längden.
Nu finns det – som tur är! – mycket mer substans än hjärnsubstans i "Iliaden" – och mycket mer innehåll än krig. Första ordet i "Iliaden" är vrede (“Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs” lyder inledningsraden) och det femhundrasidiga epos som börjar med bråket mellan Achillevs och Agamemnon slutar inte bara med att dessa försonas, utan också med att Achillevs visar ödmjukhet gentemot fadern till sin ärkefiende som han mördat och lemlästat.
"Iliaden" börjar nio år in i trojanska kriget och slutar innan kriget är vunnet. När Achillevs har övervunnit första radens vrede är det egentliga ämnet – utveckling av medkänsla och mänsklighet – färdigbehandlat.
Förutom scenen där Achillevs möter Primaos, Hektors fader, finns även många andra oförglömligt skildrade händelser, som när Hektor mitt under en drabbning har ärende in i staden och träffar sin fru Andromache som över honom vräker rädslan för att bli änka och slavinna och se sin son förnedras i grekisk fångenskap. Det här är "Iliadens" fina kråksång: medkänslan med fienden.
Och så språket. En underbar fors av hexameterstavelser, i Ingvar Björkessons ofta strålande, sällan haltande översättning.
Mottagen: 21 september 2012
Anmäl textfel
